Jag skrev ofta dagbok då jag växte upp och även som ung vuxen. Det var nog en räddning. Den vägen fick jag ut lite av alla mina känslor - sorger och ilskor. Eftersom jag inte kunde tala med andra och höll det svåra inom mig var det så fint att jag hade dagboken. Det var liksom någon jag kunde diskutera med. Få ut allt. Efteråt kändes det lite bättre. Min dagboksskrivning var ett stöd - ett hjälpmedel. Och det är den kravlösa skrivningen jag förespråkar för den som går igenom svåra perioder.