Vilken härlig bok. Så fin. Jag tittar på boken jag just läst slut. Vad fint att den kom till mig och att jag fick läsa den. Jag ler. Jag tror aldrig jag själv skulle ha hittat den här boken. Eller tänkt att det är en bok för mig. Ärligt talat skulle jag nog inte ha varit så intresserad.
Det största hindret är ofta inte vad vi möter,
utan vad vi tror om det vi möter.
Boken kom till oss av en slump kan man säga. Min son – som har en muskelsjukdom – hade fått en inbjudan att vara med i en podd. Podden handlar om hur viktig idrotten är och framför allt hur möjlig den också är för dem med funktionsnedsättning. De vill motverka fördomar och visa alla de möjligheter som finns.
Min son skulle bli intervjuad om bland annat sin hobby powerchair hockey. I samma program deltog en ungdom med CP. Som tack för att de deltog fick de båda välja varsin bok. Den ena boken var Aron Andersons bok ”Livet gav mig en andra chans” som vi redan hade hemma. Så min son valde istället den andra boken – Jenny Larssons ”Hej jag har CP”. Jag hade aldrig hört om Jenny Larsson och visste inte så mycket om CP.
Jag tänkte faktiskt att boken nog skulle bli liggande oläst någonstans. Tills den till slut skulle städadas undan. Men nej – där hade jag helt fel. Och det är jag så glad för.
Min son hade tyckt att han med CP som också intervjuades var trevlig och intressant. Han såg fram emot att läsa boken. Han kollade genast texten på baksidan och bara väntade på att få börja läsa.
På baksidan står det att det är en personlig berättelse om att odla självförtroende och våga ta plats när man är den i rummet som alltid sticker ut. Jenny berättar om hur det är att växa upp med en fysisk funktionsnedsättning som hörs och syns, men samtidigt ha full kognitiv förmåga. En resa genom tvivel och utanförskap till trygghet och framgång – och om att möta fördomar i vardagen.
Efter bara några sidor sa han redan att boken är jättebra. Och ju längre han läste – desto mer berättade han om hur bra den var och att jag också måste läsa den sen. Han berättade att fastän boken inte handlade om samma diagnos som hans, så kände han igen sig så mycket i det Jenny beskrev. Hon beskrev saker och situationer så bra och målande.
Ju längre han kom i boken och ju mer han berättade – särskilt om den där igenkänningen – gjorde mig allt mer nyfiken. Kanske jag faktiskt borde läsa boken. Till slut nästan väntade jag på att han skulle bli färdig och jag fick börja.
Jag kände mig ivrig att läsa om saker min son kände igen sig i. Jag ville förstå mer från hans perspektiv. Jag var minst lika nyfiken på att få veta mer om CP. För som jag ärligt sa till min son: Jag vet egentligen inte så mycket om det. Jag ville veta mer.
Jag smålog för mig själv nu och då när jag kunde se vilka situationer min son kunde känna igen sig i. Det var så nyttigt för mig att läsa. Genom Jennys ögon fick jag en inblick i en värld jag inte kände till. En värld min son känner igen sig i.
Det var så fint att läsa om Jennys erfarenheter av att möta negativa attityder och om hennes ’jävlaranamma’-attityd som alltid tagit henne framåt. Det fick mig att tänka på vilken kraft det finns i att möta fördomar med självförtroende och envishet. Och hur bra den inställningen är i både stora och små utmaningar.
Det var också väldigt intressant att få mer kunskap om CP. Och det utan att boken var full av fakta som bara skulle ha tröttat ut mig. Jag är mer intresserad av att få en enkel förklaring och förstå hur livet och olika händelser kan vara för någon med diagnosen. Jag lärde mig också att det finns olika sorters CP. Liksom det ju faktiskt finns med de flesta diagnoser – och människor – överhuvudtaget.
Nu har jag läst slut boken och känner mig så nöjd. Vad fint att jag fick läsa den. Nu följer jag också Jenny på Instagram (@jennyspyssel) och blir uppmuntrad och lär mig mer av hennes inlägg.
Vi kan inte alltid styra våra omständigheter,
men vi kan alltid välja vår inställning.
