Blogg

En lugn och bra kväll kunde vara att min mamma lade sig tidigt, det kunde vara redan vid sjutiden på kvällen. Jag tog telefonen till mig eller stängde av den. Ingen skulle få ringa och störa – förstöra lugnet. Vid niotiden på kvällen låstes ytterdörren till trappuppgången. Det var en trygghet. Ett viktigt klockslag.

Jag kommer ihåg att jag först var mycket emot att matbutikerna skulle börja ha öppet längre på kvällarna. För att inte tala om dygnet runt som de nu kan vara. När jag var barn stängde de kl 20. Då visste jag att min mamma inte mer kunde gå och köpa alkohol den dagen. Alko/systembolaget stängde redan kl 17. Det var det magiska klockslaget då hon inte mer kunde gå och köpa starkare varor. Också två viktiga klockslag.

Alko/systembolaget var stängt på veckosluten, vilket gav en trygghet i två dagar. Matbutikerna stängde senast kl 18 på lördag och var inte öppna på söndag. Så skönt. 

Min mamma kunde ofta sova på dagarna och jag var så nöjd och lättad om hon sov över någon av dessa tider. Först att komma över femstrecket. Sen att närma sig åtta och konstatera att hon inte hinner till butiken mer. Vid den här tiden brukade hon inte heller gå ut till någon krog mer. Det räddande klockslaget var än mer säkert ungefär en timme senare, vid niotiden. Då gick hon sällan ut mer.

Sedan var det att hoppas att ingen ringde mer. Telefonen kunde ofta ringa mitt i natten. Under tiden hon sällskapade med mannen som misshandlade henne var det mycket vanligt med dessa nattliga samtal. Även efter att hon lämnat honom. Samtalen ledde oftast till att han blev insläppt. Ja, då var det ju slut på lugnet och tryggheten för den gången. 

När alla dessa öppningstider förlängdes när jag var äldre kände jag så för alla dessa barn som var i min situation. Jag blev arg på alla som förespråkade längre öppethållningstider. De förstod ju ingenting. De förstod inte vilken utsatthet de satt alla barn som hade som jag i. Jag skulle ha knäckts om det skulle ha skett då jag var barn, känns det som. Det skulle ha känts som att bli helt lämnad till sitt öde, att ingen tog ansvar eller brydde sig om. Lämnad ensam. Som att dra mattan under en. 

Do what you can
Where you are
With what you have

Krogen var sen ett annat kapitel. Periodvis sprang min mamma ofta ut på krog. Hon ville träffa folk. Ville tala med andra vuxna. Det var något jag småningom kunde förstå, men att hon sedan alltid kom hem berusad tyckte jag inte om. Jag visste heller aldrig när hon kommer och om hon då kommer ensam eller tillsammans med någon. 

Ifall någon var med kunde hon börja spela musik på hög volym. Jag fick ofta argt gå och säga till om det. Våra roller var helt tvärtom. Mor och dotter, det var jag som betedde mig som mamma och hon som en strulig tonårsdotter. 

Frank Sinatra sjungandes My way ger mig fortfarande starka känslor. På sätt och vis hatar jag låten samtidigt som den för evigt är kopplad till min mamma. Hon älskade låten och när den kom skruvades alltid volymen upp. 

Det var ju onekligen ganska tungt att gå till skolan efter dessa nätter. Det var också tungt, men något lättare om hon kom hem ensam. Då lade hon sig genast och lugnet föll över hemmet. Jag kunde sällan sova förrän hon kom hem. Jag var alltid orolig och kände mig så ensam i det tomma hemmet. Jag ville också vara vaken då hon kom för att kolla i vilket skick hon var. Och även för att eventuellt slänga ut någon besvärlig följeslagare. Det hände ibland. 

Han som misshandlade min mamma påminde till utseendet om Frank Sinatra – speciellt mycket som Sinatra såg ut som ung. Det gjorde det ännu svårare med My way. Isynnerhet Sinatras version av den. Jag kan ibland känna ett vemodigt behov att höra sången – men då lyssnar jag inte på Frank Sinatras version. 

Jag kommer ihåg en gång som ung vuxen när jag satt med min mamma och såg på en konsert med Elvis på tv. Elvis var min mammas favoritartist. Min mamma hade då en nykter period och vi hade det riktigt trevligt. Så sjöng han My way. Jag kände först det gamla obehaget. Men så plötsligt kände jag en annan känsla. Det var min mammas sång. Den passade in på henne. Jag tänkte då att den här sången ska vi spela på hennes begravning när den dagen kommer. 

Det blev faktiskt inte så. Det är något jag lite ångrar nu efteråt. Det var bara så förskräckligt mycket att ta itu med just då. Dessutom var min mamma ortodox och skulle ha en ortodox begravning. Jag visste inte riktigt hur den sången skulle ha passat in där. Nu senare har jag konstaterat att vi kunde ha ordnat med den under begravningskaffet. Men i mitt huvud känns det nästan som om den spelades där. 

I’ve loved, laughed and cried
I’ve had my fill, my share of losing
And now, as tears subside
I find it all so amusing
To think I did all that 
And may I say, not in a shy way
Oh no, no, not me
I did it my way

Ur My way
(Claude Francois / Gilles Thibaut / Jacques Revaux / Paul Anka)

Det jag kan konstatera gällande mina känslor för de förlängda öppethållningstiderna är att bakom människors åsikter finns en orsak – en bakgrund. Det är ju inte alltid man får veta den bakgrunden. Inte heller alltid att personen själv ens vet orsaken. Men jag kan ivarjefall försöka hålla det i minnet då jag inte förstår någons åsikt. 

Jag tänker att alla människor gör så gott de kan
utifrån vad de varit med om, bär med sig
och hur de innerst inne mår. 

Tomas Gunnarsson