Blogg

Du blir antingen bitter eller du blir bättre. Så enkelt är det.
Antingen tar du dina svårigheter och låter dem göra dig
till en bättre person eller låter du dem dra dig ner. 
Valet ligger inte i ödet, valet är ditt.

Jag har skrivit mycket om hur ensam jag var med alla svårigheter. En del kanske undrar var alla var. Det är svårt att förklara hur det var. Visst – jag var så att säga lämnad ensam för att klara mig bäst jag kunde. Men – människor runt mig förstod inte hur jag hade det. De visste inte, eftersom jag dolde det. Och jag gjorde det bra.

Vår familj fungerade ändå utåt sett på något vis. Jag själv lyfte alltid fram det som var bra och om vi gjort något trevligt. Kanske de som funderat och varit lite oroliga då lugnade sig och tänkte att det inte var så farligt ändå. Jag vet själv att det är lätt hänt att man sedan går vidare och tänker – vill tänka – att allt nog är okej. 

Visst kände en del till min mammas destruktiva förhållande (Han slog mig med flaskan), men jag tror de ändå inte riktigt förstod hur det låg till. Min mamma själv levde då ett så destruktivt liv med sitt eget missbruk. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg (Hjälplöshetens smärta) hade hon verkligen förmågan att reta upp sin omgivning då hon druckit. Hon var mycket dömande och kanske överdrev en del saker. Många blev uppretade och förbannade på henne. Hon kunde beskylla en för det ena och det andra. Allt det här gjorde det nog också svårt att se igenom och se hur det verkligen var. 

Jag vill inte vara dömande mot vår omgivning. Jag skulle säkert ha varit precis likadan. Kanske inte numera. Men jag har i flera år jobbat på en inre utveckling som fått mig att se många saker mycket klarare. Jag har blivit mer förstående och fått större klarsynthet under årens lopp. Det här inlägget är mera funderingar kring situationen och ett svar till dem som undrar om inte andra kände till.

Jag har själv ett drag av att fly det som är svårt. Jag talar nu om saker som händer andra. Jag har jobbat en hel del med det. Jag vill hellre låtsas som om det är bra än att gå in i det svåra. För börjar jag ta in det svåra påverkar det mig så starkt. Då är jag verkligen inne i det och det kan ta all min kraft. Det är ett sätt att skydda mig. Att hitta en balansgång i att inte ta in allt svårt – men ändå se då det skulle behövas – är en utmaning jag ständigt jobbar med.

Om vi gör misstag eller fel i livet finns det ingen möjlighet att gå tillbaka och göra det hela ogjort.
Däremot har vi varje dag nya möjligheter att göra förnuftiga och bättre val som gör framtiden enklare och ljusare.

Jesper Caron

Det gör ju inte saken heller lättare när den man försöker hjälpa inte tar emot hjälpen – vilket också var fallet med min mamma. Vad ska man då göra? Hur ska man då hjälpa? Den där grymma smärtan av hjälplöshet som jag skrev om i ett tidigare inlägg (Hjälplöshetens smärta). Andra än jag måste också ha känt sig hjälplösa.

På min mammas begravning var det en av hennes vänner som sa till mig att hon flera gånger hade tänkt på om hon borde kontakta socialen. Det kändes faktiskt lite tröstande att hon sett även mig, trots att hon bodde längre bort. Kanske det var just därför hon såg. Hon hade ett visst perspektiv. 

Fast en av de största rädslorna då som barn var ju socialen. Jag ville absolut inte bli borttagen från mitt hem, från mamma. Vad skulle hända med henne då? Jag ville ju vara med min mamma. Det här har jag senare läst, är ett typiskt drag hos missbrukares barn. 

Jag kan ju bara tala för min egen del, men min syn var ju att jag blir borttagen från mitt hem och från min mamma. Och min mamma blir lämnad till sitt öde. Att vi efter detta ständigt skulle få kämpa för att få vara tillsammans igen. Nej, då var det mycket bättre att de inte visste något.

Jag vet egentligen inte hur socialen fungerar, men jag hoppas man även lyssnar på barnen och deras önskemål och idéer. Då kanske rädslan försvinner och fler vågar få hjälp. På något sätt borde barnet vara säker på att även föräldern blir hjälpt. Att det är en helhet. Som säkert tanken också är, men jag tror de flesta barn inte tror på det. Inte heller de vuxna för den delen.

Jag önskar jag hade ett svar på hur detta skulle lösas på bästa sätt, men det har jag tyvärr inte. Jag kan bara dela med mig av mina erfarenheter och tankar i hopp om att det kan leda till någon idé hos någon. Kanske få någon att våga se den som har det jobbigt. Ivarjefall kan det här eventuellt hjälpa någon att känna igen sig och då kanske inte känna sig lika ensam mer.

To everyone who’s going through a hard time right now.
You are stronger than you think and it will get better.

Swedishmotivator

Vegas sommarpratare hade ett avsnitt med missbruksexperten Anette Rönnlund-Nygård i sommar. Hon växte upp i ett hem med missbruk och psykisk ohälsa. Hon sommarpratar om det medberoende hon utvecklade redan som barn. I dag använder hon sig av det egna mörkret för att hjälpa andra. Hon leder Ninni-verksamheten som hjälper finlandssvenska barn och ungdomar som växer upp i hem med missbrukarproblematik. /Yle Vega

Missbruksexperten Anette Rönnlund-Nygård om medberoende och missbruk/
arenan.yle.fi/audio/1-1391386

Såg nyligen att organisationen Maskrosbarn i Sverige har lanserat en app ”Hur är det?”.

Maskrosbarn möter dagligen barn som vittnar om hur svårt det kan vara att berätta om hur de mår och hur de har det hemma. Samtidigt står socialtjänsten inför utmaningar att hitta metoder för att arbeta mer systematiskt med barns delaktighet. Verktyget hjälper barn att reflektera kring och sätta ord på sina egna behov. 

Läs mer om appen på Marskrosbarns hemsida
Man kan ladda ner appen kostnadsfritt från Appstore och Google play.