Blogg

Jag skrev ofta dagbok då jag växte upp och även som ung vuxen. Det var nog en räddning. Den vägen fick jag ut lite av alla mina känslor – sorger och ilskor. Eftersom jag inte kunde tala med andra och höll det svåra inom mig var det så fint att jag hade dagboken. Det var liksom någon jag kunde diskutera med. Få ut allt. Efteråt kändes det lite bättre.

Som jag tidigare skrivit hade jag svårt att sätta ord på mina känslor. Det var också svårt i dagboken. Flera gånger skrev jag att ”du vet vad jag menar” när jag gav upp mina försök att beskriva något. 

Jag fick mycket hjälp av musiken. Jag lyssnade ofta på musik då jag skrev i min dagbok. Då kunde en del låttexter sätta orden på vad jag just då menade. Vad jag kände. Det var befriande att få den hjälpen. Att bättre kunna formulera sina känslor. Få ord på dem. Och dessutom samtidigt inte känna sig fullt så ensam. 

Jag tror det är jättebra att skriva dagbok. Isynnerhet ifall man har svårt att prata med andra. Då samlas inte allt där inne. Samlas och trycks ner tills man sakta krossas och går sönder på ett eller annat sätt. För en del kan det kanske kännas bättre att måla eller musicera. 

In order to heal 
you have to allow
yourself to feel

Swedishmotivator

Jag hade aldrig några prestationskrav i min dagbok. Jag skrev som jag ville. Precis så som tankarna kom. Det kan för en utomstående verka stökigt, men det var ju inte för någon annan jag skrev. Det var för mig. Ordföljden kunde vara fel. Skrivstilen otydlig och så vidare. Jag tror det är viktigt att låta sig vara fri i sin dagbok. Där hör inga krav hemma.

När jag någongång tyckte jag inte skrivit på länge och då borde berätta allt som hänt sedan sist blev det oftast bara stopp. Jag bestämde mig att det inte ska finnas några sådana krav. Jag har dagboken för att få ut mina känslor och tankar. Den är inte en bok som någon annan ska läsa och kunna hänga med i. Det var ett bra beslut. 

Visst, man kan skriva olika sorters dagböcker. Det kan vara en sammanställning på vad som händer i ens liv och i omvärlden. Vissa perioder i livet kan vara intressanta att dokumentera och kanske till och med dela med sig av. Den dagboksskrivning jag nu talar om är inte sådan. Min dagboksskrivning var ett stöd – ett hjälpmedel. Och det är den kravlösa skrivningen jag förespråkar för den som går igenom svåra perioder.

Och nu ska jag göra något jag inte någonsin trodde jag skulle göra. Jag delar med mig av en dagboksanteckning från då jag var ung vuxen, men ännu bodde hemma med min mamma. Så konstigt är det ju kanske inte, eftersom jag redan delat med mig av en hel del här på bloggen 🙂

Jag rättade till några enstaka ställen, så att man kan förstå texten bättre. Men i det stora hela är den direkt från dagboken. 

Ja, jag har inte skrivit på länge. Det var ju så bra här en längre tid. Egentligen hela våren. Sen plötsligt efter morsdagen (som annars var mycket lyckad och trevlig) vände allt. Plötsligt började mamma dricka igen. Jag som var så lycklig när hon klarade sig så bra. Jag var så stolt över henne. Jag fattar inte vad som plötsligt fick det att vända. 

Nu har hon druckit varje dag igen i två veckors tid. Vilket har lett till att jag haft det hemskt. Igår var det riktigt hemskt. Jag var till botten kan man säga. Åter igen. Jag blev så orolig igen. Det var precis som förr. Den där äckliga fruktansvärda känslan av förtvivlan, hjälplöshet, oro, saknad. Misshandlaren är plötsligt med i bilden igen, men hittills lyckligtvis inte så som jag först trodde, men ändå. Kan vi inte slippa honom helt och hållet. 

Jag var så orolig igår. Besviken och olycklig. Jag grät och grät tills jag inte kunde gråta mer. Vilket också störde mig sen. Senare kunde jag gråta igen och grät och grät igen. Känns fånigt att skriva det. Jag brydde mig till slut inte om något. Har varit hemma idag. Orkar bara inte med allt. Sak det samma med allt. Så kändes det.

Känner mig lite bättre nu. Har pratat med mamma och vet lite mer om gårdagen och framför allt vet jag att hon nu just då ivarjefall var säker. Druckit hade hon nog, men… Man lär sig prioritera. Men jag orkar inte med sådant här liv igen. Det tar så på krafterna. Drar mig med ner. Helt och hållet. Saknar så den trevliga tiden vi haft den här våren. Jag trodde äntligen, än en gång, att vi nu skulle få det bra. Normalt trevligt liv. Det känns så tungt. Men igår var det värre. Man vet ju förstås inte vad som ännu kommer idag, men…

Åj snälla, låt oss få det bra nu igen. Ett liv utan alkohol. Kan vi, isynnerhet mamma, få vara lycklig nu. Leva länge ännu och ha det bra. Snälla!

Så här med facit på hand vet jag att det aldrig blev bra. Känns sorgligt. Visst blev det bättre perioder igen som det hade varit här i texten, men fallen kom också. Dessutom blev min mammas hälsa påverkad av det destruktiva livet, så hon småningom förändrades och jag kunde med tiden endast i vissa stunder se glimtar av min så kallade riktiga mamma. Även i nyktra perioder.

Men jag har fått lära mig att jag inte kan låta en annans liv och leverne påverka hur mitt liv ska vara. Jag hade inte ansvar över hennes liv och jag kunde inte påverka det. Men jag har ansvar över mitt eget liv och jag kan påverka mitt eget liv. Det kan kännas svårt och det har inte varit lätt. Men då jag verkligen insåg det här vände också livet för mig. Mot det bätttre.

My goal is to wake up every
morning feeling overwhelmingly
thankful about the kind of life 
I have created for myself