Välkommen

Nu finns ett nytt inlägg på min blogg 📝 Världen utanför Min son ligger på operationsbordet och jag sitter och läser. Jag ser frågan om vad man drömmer om. Och jag tänker att jag allra helst vill ha en vanlig vardag. Vardagen då allt vanligt rullar på. Att vi är friska. Framför allt att vi är friska. Sitter och tittar ut från sjukhusfönstret och orden kommer upp för mig – världen utanför. Här är vi och där ute rullar det vanliga på. Världen fortsätter fastän vår värld är allt annat än vardag. Efter flera dagar lär man sig hur sjukhusvärlden fungerar. Man känner igen människorna. En ny vardag har uppstått. En sjukhusvardag. Men jag längtar efter min egen vardag. Efter det som är hemma, bekant och vanligt. Det är kanske inte den största drömmen. Men den är min. Jag tänker på vilka utmaningar jag fått i mitt liv. Hela uppväxten med min mamma, som led av psykisk ohälsa och missbruk, och sen allt det här med min son. Varför månne? Jag tror ju på flera liv och att vi väljer utmaningar för själens utveckling. Men ibland är det nog rätt tungt. Jag tror det finns en mening med det jag går igenom. Att också det svåra kan föra med sig något gott. Jag önskar jag utvecklas. Jag önskar veta vad jag ska göra av all erfarenhet. Hur jag också kunde hjälpa andra. Jag vill försöka göra något av allt. Läs hela texten på bloggen – länk i bio👆 #tankarpåsjukhuset

Han gjorde det igen. Aron Anderson har åter gett tröst, hopp och uppmuntran. I tiderna hjälpte han mig att acceptera min sons första rullstol. Bara med att vara han. Senare gav han tröst och skratt då vi hade en tung tid med min sons smärtor. Vi läste hans bok Möjligheter tillsammans. Och nu igen fanns han där. Då jag satt och väntade då min son låg på opertionsbordet. Jag läste åter boken Möjligheter om Arons erfarenheter. Första raderna träffade redan mitt i prick. Att sitta och läsa den här hjälpte mig igenom den långa väntan och gav mig hopp om tiden efter operationen. Tack Aron Anderson ❤️ @aronanderson

Nu finns ett nytt inlägg på min blogg 📝 Ibland hittar livet en annan väg Musik har alltid betytt mycket för mig och jag har alltid tyckt om pianomusik. Jag skulle gärna kunna spela själv. Så jag bestämde mig för att prova. Jag märkte ganska snabbt att det inte riktigt var min grej. Det var lite synd. Jag hade drömt om det, men jag var ändå nöjd. Jag vågade prova. Jag tog steget. Jag gjorde något åt saken. Och det känns väldigt bra. Min son har en helt annan musikalitet än jag. Sedan pianot kom hem till oss har han suttit vid det så gott som varje dag. Hela huset fylls av pianomusik. Det här har påmint mig om hur viktigt det är att våga prova. Att inte fastna i “tänk om”. Alla drömmar blir inte som vi tänkt oss. Men när vi vågar ta steget slipper vi undra. För mig blev det ett svar. För min son blev det en början. Läs hela texten på bloggen – länk finns i bio☝️

Har tänkt på en sak. Man säger ofta att sociala medier bara visar det fina och ger en bild av att allt är så perfekt. Och ja, oftast delar vi det som är trevligt. Men man kan ju också se det på ett annat sätt. Det handlar inte om att livet är perfekt. Mer om att vi väljer att se och uppskatta de små ljusglimtarna. Så som brasan som sprakar i stugan. Det känns mysigt. Och fastän dagen är regnig och lite småtråkig kan jag stanna upp och uppskatta just det. Jag har märkt att när jag stannar upp för att ta en bild – då stannar jag också upp i ögonblicket. Lite som att träna mig själv att lägga märke till det goda. Och när jag senare tittar på mina bilder ser jag mer än bara motiv. Jag ser att dagarna faktiskt innehållit flera fina stunder. Det påminner mig om att det ofta finns något vackert att upptäcka. Hur dagen än ser ut. Därför tycker jag om att dela de här små ögonblicken. Inte för att visa ett perfekt liv. Utan för att påminna både mig själv och kanske någon annan om att det finns mycket fint att se. Även i svåra stunder. Och mitt i det vanliga. #tacksamhet #hittadetfina