Blogg

When a child comes into your life,
it is time to relearn life,
not teach them your ways.

Sadhguru

Jag blundar och öppnar ögonen igen. Jag ser den blanka vattenytan sväva fram. Jag ser vattnet göra mjuka kullar och dalar. Hela jag följer dem – upp och ner och upp igen… Mitt hår fladdrar i vinden. Jag lyfter blicken och ser horisonten långt där borta. En liten kobbe är det enda som syns på vattnet. Några måsar flyger en bit ifrån. Himlen är blå med några mjuka molntussar här och var. Jag njuter.

Den här minnesbilden och den här känslan kom upp i mitt minne idag. Det var tackvare min son. Han hade mitt i allt tänkt att han ska börja meditera. Så han började dagen med det och ville gärna jag skulle göra honom sällskap. På morgonen hade jag inte riktigt ro till det med alla morgonsysslor som skulle bli gjorda, men jag lovade komma med senare. Detta föll inte i glömska som en del saker vill göra. Han satt in en tid på kvällen då vi skulle meditera tillsammans och han glömde inte tiden.

Där satt vi sedan bredvid varandra och han instruerade mig. Mamma, du kan tänka på när vi åker fram på havet med vår båt. Han vet att jag älskar havet. Sedan tänker du på hur lungorna går upp och ner då du andas och sedan börjar du koncentrera dig på din andning. Jag var helt tagen av hans visdom. Han är alltså lite under 10 år.

Han hade valt ut musik som passade utomordentligt. Lugna gitarrtoner. När jag efteråt prisade hans musikval sa han att han också kan spela musiken åt mig på sin gitarr om jag vill. När musiken började satt vi där tysta bredvid varandra och blundade. 

Jag började – enligt instruktionerna – att tänka på då vi åker med båten. Jag såg havet, vattnet, ytan – och snart var jag flera år tillbaka svävandes över samma hav. Då hade vi en öppen båt och jag satt alltid längst fram ihopkrupen i fören. Jag älskade att sitta där och se hur vi svävade fram över havet. Det gav mig ro. Det gav mig en varm känsla. Jag njöt. 

Var det blåsigare och större vågor gav det mig en spänningskänsla jag också njöt av. Havet var mäktigt i all sin härlighet. Jag kunde spegla mina egna starka känslor i det stormiga havet. Det var drama – men ett drama som gjorde gott. Inte ett sådant jag hade hemma.

The voice of the sea…
speaks to my soul

Jag har alltid funnit tröst och ro vid havet. Under min uppväxt är det otaliga gånger jag suttit på en sten på stranden och blickat ut mot havet. Ibland har jag gråtit. Ibland skrivit i dagboken. Kanske oftast bara låtit mig känna havets närhet. Höra vågornas brus. Se vågorna milt smeka stranden eller i blåsigt väder hårt och kraftigt kasta sig över stenar och strand.

Man säger ju att naturen kan göra under för hälsan. Man mår bra av att vistas i naturen. Det kan jag skriva under. För mig är det just havet och stranden som ger mig den där kraften. För många är det skogen. Själv är jag inte så för skogen. Den känns för instängd. Det gäller att prova och hitta sin del av naturen. För alla behöver det inte vara samma. För en del kan havet kännas skrämmande och jobbigt. Då känns kanske en äng bättre. Prova dig fram och låt naturen hjälpa dig.

Jag är så tacksam för min sons idé idag. Efter vår lilla meditationsstund hade jag ett helt annat lugn i kroppen än innan. Min son kändes också lugn och harmonisk. Hela vår kväll blev mer rofylld än den ofta kan vara då vi båda är trötta efter dagen. Tänk vad vi kan lära oss av våra barn. Det gäller att stanna upp och lyssna på dem och se dem som egna personer. De har så mycket att ge oss vuxna.

Istället för att kräva att våra barn ska respektera oss
kan vi visa dem vad respekt är 
med att respektera dem.

Leila Schott