Ibland – eller ganska ofta – har jag svårare än min son att vänja mig vid hans nya hjälpmedel. Han har en muskelsjukdom och jag har emellanåt känt att hjälpmedlen kommit för tidigt. Att han utan dem bättre skulle kunna träna sin kropp och klara sig själv. Jag har varit rädd att de ska försvaga hans egna förmågor. Det har gjort att jag ibland först varit emot dem. 

Dessutom har en del förslag om nya hjälpmedel kommit lite som en chock. Jag har varit oförberedd. Det tar tid för mig att ta in och acceptera. Jag vill känna mig säker på att hjälpmedlet verkligen är nödvändigt. Att det kommer att göra hans vardag enklare. Men utan att försvaga hans egna förmågor. 

Han själv accepterar dem mycket lättare och mer naturligt. Det hjälper mig. Han har alltid varit positivt inställd och realistisk när det gäller hjälpmedel. Ibland har han kanske först varit lite osäker. Han har inte riktigt vetat vad det är. Men han har ändå provat och oftast märkt att de är bra. För honom blir deras hjälp mer tydlig.

Jag minns när han skulle få sin första rullstol. Det var svårt för mig att acceptera. Jag har skrivit om det tidigare (En fördom jag inte visste jag hade). Av en slump fick jag hjälp att bearbeta det. Jag råkade se ett tv-program där Aron Anderson blev intervjuad. När jag såg att han använde rullstol blev jag överraskad. Här satt en klok, snygg och äventyrlig ung man som levde fullt ut. Och han hade rullstol. 

Min egen reaktion överraskade mig. Det här förändrade min syn och hjälpte mig att acceptera rullstolen. Min son hade inte alls samma problem med den. Med åren har han blivit mer och mer beroende av den och känner att de hör ihop – på ett positivt sätt.

Småningom har fler hjälpmedel kommit in i vårt liv. Både för att underlätta och för att de är nödvändiga. Små hjälpmedel har jag ofta kunnat acceptera ganska bra. Men vissa större förändringar har varit svårare. Det har varit en process för mig. En tid att smälta och bearbeta. Och sörja. Sörja att min son behöver dem. Sörja att hans förmågor har försvagats och att hans behov ökar. Det river upp mycket inom mig – det känns ganska tungt.

Men jag försöker alltid visa en neutral eller till och med positiv sida för min son. Jag försöker ärligt vara öppen för det nya. Jag vill inte överföra min oro eller mitt motstånd på honom. Oftast tror jag det lyckats.

När det senaste hjälpmedlet kom kände jag ett starkt motstånd. Jag såg inte riktigt vilken hjälp det skulle ge. Jag tyckte mest det kändes som en belastning. Jag försökte vara neutral inför min son – men han märkte att jag kämpade. Då valde jag att vara öppen om min ovilja. Jag sa hur jag kände. Han var själv också osäker.

Sen blev jag så imponerad av honom. Han lyssnade på sig själv och sina känslor. Han kom mitt i allt med en insikt som förändrade allt. En dag sa han: ”Jag vet vad det är. Vi har inte tagit in det här som en del av familjen. Vi måste göra det. Då känns det bättre.” Sedan klappade han hjälpmedlet och välkomnade det som en del av familjen.

Det slog mig hur stark han är. Trots att vi är så nära varandra och han lätt kunde ha blivit påverkad av mina känslor följde han ändå sin egen väg. Det var han som drev på att börja använda det nya hjälpmedlet. Nu när han använt det en tid tycker han att det är jättebra. Jag har också börjat vänja mig. 

Hur du tänker skapar din verklighet.

Jag är stolt över hur min son hanterar allt det här. Han går sin egen väg och lyssnar till sig själv. Han vågar stå för sina åsikter. Jag känner att jag trots allt lyckats ge honom rätt verktyg för livet. Han har lärt sig att stå upp för sig själv. Vad fint att veta att han har den styrkan inom sig.

Jag är tacksam för att jag lyckades hålla tillbaka mina egna åsikter tillräckligt för att låta honom fatta sina egna beslut. Fastän jag nu senast var ärlig med mitt motstånd och mina känslor lyckades jag visa att det är okej att tycka olika. Alla har sin egen process. Min resa är min och hans resa är hans. Det är en viktig lärdom – inte bara för honom utan också för mig. Vi har alla vår egen väg att gå – och den kan se olika ut. Men vi kan fortfarande gå tillsammans.

I varje utmaning finns en möjlighet att växa.