Att hantera motgångar och depression, utmattning och högkänslighet.
Jag har varit utmattad några gånger. Tanken som de flesta utmattade väl någongång tänker flyger i mitt huvud - men alla andra orkar ju. Varför är man alltid så mycket hårdare och mer krävande mot sig själv än man någonsin skulle vara mot en vän?
När jag tänker tillbaka på åren före det här kan jag undra hur jag orkade. Det är otroligt hur du kan orka med mycket då du är mitt i det. Det är bara att gå vidare. Alternativet att stanna upp finns inte. Men vid något skede betalar du för att du gått över kraftgränsen.
Vad det kom överraskande. Jag blev triggad och hade svårt att hantera det. Jag som skrivit om hur jag numera kan känna igen vad som triggar mig och kan hantera situationen bättre. Det kändes som ett misslyckande. När jag tänker efter ska jag nog inte vara så hård mot mig själv. Jag visste precis vad som utlöste min reaktion. Och jag vet precis varför. Det som jag är lite förvånad…
Det finns morsdagar då jag plockat blommor åt min mamma och gjort fina kort. Det finns också morsdagar då jag inte kontaktat henne alls. Det har varit perioder jag helt brutit med henne bara för att själv kunna överleva. Redan ett samtal med henne kunde ta all min kraft. De sista åren hon levde fungerade kontakten bäst via sms. Jag mådde verkligen inte bra de perioder jag bröt med henne. Den där sms-kontakten var guld värd för mig.
Jag har aldrig tänkt en medicin ska bota mig från min depression. Det fungerar inte så. Men den har hjälpt mig att överhuvudtaget komma igång. Utan den skulle jag ha haft otroligt mycket jobbigare att alls ta itu med någonting. Om jag alls skulle ha lyckats.
Med hjälp av medicinen orkade jag ta itu med samtalsterapi och börja jobba med mig själv. Något som var nödvändigt för att jag skulle börja må bra. Kanske jag skulle ha varit där jag är idag även utan medicinen - men vägen skulle definitivt ha varit jobbigare. Vägen har varit jobbig nog.
För dig som inte mera är mitt i det så kallade helvetet med missbruk och otrygghet i hemmet – men ändå inte mår bra - vill jag säga att man kan komma vidare. En stor och viktig nyckel är nog det där egna ansvaret. Det låter lite tjatigt och tråkigt – men läs inte bara orden och tänk ja-ja. Stanna upp och ta in dem. När jag riktigt på djupet insåg att jag faktiskt har ett ansvar över mitt eget liv och kan arbeta för att själv få det bra och må bättre - då vände det också.
Det här med att låtsas att allt är bra växte jag upp med. Först och främst dolde jag ju för omgivningen. Men det som också gjorde allt så jobbigt var att inte vi där hemma ens kunde prata om det svåra. Visst - min mamma hävde nog ur sig det ena och andra hon inte mådde bra av. Hon kunde skrika och få utbrott och beskylla en. Jag kunde också skrika åt henne. Men sedan nästa dag och hon var nykter var det som om inget hänt. Inget nämnvärt ivarjefall.
Ja, f-n också jag kunde nog ha varit utan en del saker. Men å andra sidan skulle jag inte vara den jag är idag utan allt det jag ”fått”. Det är lätt att tänka så nu efteråt. Nu när man klarat sig igenom det. Men just då du är där skulle du nog verkligen hellre slippa den erfarenheten.
-Jag vill tacka livet
-Som gett mig så mycket
-Det har gett mig skrattet
-Det har gett mig smärtan
-Så att jag kan skilja lyckan ifrån sorgen
Fingret börjar lite smått röra sig så där okonrollerat. Jag känner mig rastlös och okoncentrerad. Jag känner mig tom och samtidigt full av känslor. Smärta, ilska, sorg… ja, jag vet inte vad allt. Kaos. Handen skakar allt mer. Nu borde jag börja tänka på min andning. Andas in lugnt. Andas ut. Andas in. Och ut. Men det här vet jag inte ännu. Jag levde många år med dessa ångestattacker…
Man brukar säga att hoppet är det sista som lämnar en. Men det kom en dag då jag förlorade hoppet. Det trodde jag aldrig skulle hända - inte i det här fallet ivarjefall. Inte när det gällde min mamma. Man kan tycka det låter konstigt med tanke på allt jag gått igenom med henne. Men jag hade alltid ett hopp om att det skulle bli bra. Tills jag faktiskt kom…
Jag skrev ofta dagbok då jag växte upp och även som ung vuxen. Det var nog en räddning. Den vägen fick jag ut lite av alla mina känslor - sorger och ilskor. Eftersom jag inte kunde tala med andra och höll det svåra inom mig var det så fint att jag hade dagboken. Det var liksom någon jag kunde diskutera med. Få ut allt. Efteråt kändes det lite bättre.
Min dagboksskrivning var ett stöd - ett hjälpmedel. Och det är den kravlösa skrivningen jag förespråkar för den som går igenom svåra perioder.
