Jag går vid kanten av ett stup. Minsta lilla felsteg kan få mig att störta ner. Det gäller att vara på sin vakt. Jag vacklar till. Jag balanserar. Jag går stundvis lite stadigare. Går lite säkrare. Men marken ger vika och ena foten glider ner. Jag lyckas klamra mig fast. Jag faller inte. Jag stiger upp och fortsätter. Fortsätter på osäkra ben. På osäker mark. Jag vacklar till. Jag rasar…
Ibland har det nästan känts som om min mamma hade flera liv. Nu menar jag så som man brukar säga om en katt. Hon klarade sig mirakulöst ur flera ”nära ögat” situationer. Nu och då kan jag lite sorgset tänka att hon fick så många nya chanser och ändå blev det som det blev. När jag var fyra år var hela vår familj med om en älgkrock. Det var en…
Ibland undrar jag nog när motgångarna ska ta slut. Nu talar jag inte direkt om mina egna motgångar. Jag talar om min sons motgångar. Min tio-årige son har en okänd muskelsjukdom som gör att hans muskler är svagare, vilket påverkar balans och ork. Jag har kanske inte så mycket bekymrat mig över ovetskapen. Vi har levt vår vardag och han rörelseförmåga hölls i flera år ganska lika. Tills det plötsligt började ske den ena efter den andra motgången som drog ner hans förmågor. Nu är då krafterna ganska på noll igen. Vi får åter börja bygga upp allt. Och till vilken grad lyckas det? Det vet vi inte.
Visst saknar jag min mamma nu och då. Hon är ganska ofta i mina tankar. Inte hela tiden, men olika saker påminner mig om henne. Men ändå är det också en lättnad att hon inte mera finns. För hon tog så mycket kraft av mig. I så många år. Det känns lite sorgligt att vi inte tillsammans hann reda upp något före hon dog. Men det är inget jag tar så hårt mer. Det var bara något vi inte lyckades med. Trots det här känner jag ändå idag att vi har försonats. Jag har jobbat en hel del med mig själv. Jag har bearbetat saker vi gått igenom. Hela min blogg känns också som en försoning. Mitt förflutna kommer alltid att finnas där. Det kan ingen ändra på. Men det förflutna styr inte mitt liv mer. Där är skillnaden.
Som yngre höll jag ofta fast vid det mörka och sorgliga. Ibland har jag riktigt medvetet försökt tänka intensivt på något sorgligt, så att jag ska börja gråta. Det fanns en sorg inom mig som jag länge inte riktigt visste varifrån den kom. Det var som om jag därför måste hitta något mer konkret att sörja. Jag förstod inte riktigt vad som hände i mitt liv. Min mamma kunde allt oftare vara berusad. Jag visste att det inte kändes bra och jag mådde ofta dåligt. Men allt det här var en enda obestämd känsla. Och jag kunde ivarjefall inte hitta en giltig orsak att sörja – att få gråta. Då var ett dödsfall det. Så jag försökte få in mig i känslan jag hade då min farbror just dött.
Jag drömde häromnatten att jag stod och hällde ut spriten i diskhon. Jag var arg, förbannad och samtidigt väldigt ledsen och olycklig. När jag vaknade fanns känslan starkt kvar. Allt var så bekant. Det hände ibland att jag tömde min mammas öl- eller vinflaskor i diskhon. Jag gjorde det faktiskt inte så ofta för det blev ju ett rama skri av det. Hon blev panikartat arg på mig. Och jag…
Min mamma hade en del förhållanden i sitt liv. Hon var lite flirtig av sig och hennes sociala förmåga lockade till sig både bättre och sämre folk. Jag gillade sällan hennes manliga bekanta. Det var ju inte som om hon i lugn och ro började dejta någon. Nej - här föll de direkt in i vårt hem med alkoholen som följeslagare. Det var många år jag levde med tanken att män antingen misshandlar, är otrogna eller är missbrukare.
Min mamma kände sig annorlunda än resten av sin barndomsfamilj. Så där karikatyrmässigt kunde man rita en familj i kanske brungröna nyanser – likt träd, kanske tallar – och så kommer min mamma insprakande som en rosa blomma mitt bland tallarna. Om jag vill hitta någon mening med dessa tankar om adhd och min mamma – så är det att framtida generationer kan få hjälp i tid. Det är inget fel på en – man fungerar bara lite annorlunda. Det är bra att veta både själv och för andra att veta.
Min mamma tänkte lite annorlunda än andra. Jag kommer ihåg att hon själv konstaterade detta. Det var ibland lite jobbigt att höra för hon drog det ofta till att hon på något sätt då var bättre. Och ordet hon använde var – intelligentare. Det kunde faktiskt reta gallfeber på mig att höra det ordet. Jag kan ännu höra röstens tonfall och se hennes min då hon sa detta. Det var ju mer när hon hade druckit den där irriterande attityden kom fram. Men ivarjefall - det jag nog kunde konstatera väldigt ofta var – att hon tänkte annorlunda. Jag fortsätter mina tankar om adhd och min mamma.
Den här gången ska jag ta upp tankar och insikter som småningom kommit till mig. Tankarna började sakta men säkert mogna redan för några år sedan tills de nu idag känns som bekräftade. Min mamma - hade nog adhd. För mig och många andra har adhd betytt en bråkig kille som haft svårt att vara stilla. Men för några år sedan fick jag upp ögonen för hur mycket mer adhd är. Det var en verklig aha-upplevelse. Det var så många pusselbitar som föll på sin plats. Jag fick en så mycket större förståelse för min mamma. Det här är något jag länge tänkt skriva om, men kanske varit lite försiktig med. Eftersom min mamma är död nu är det ju inget som mer kan undersökas och konstareras så där officiellt. Jag kan bara säga att den här kännedomen öppnar ögonen för mig för så mycket i min mammas liv.