Det här med att låtsas att allt är bra växte jag upp med. Först och främst dolde jag ju för omgivningen. Men det som också gjorde allt så jobbigt var att inte vi där hemma ens kunde prata om det svåra. Visst - min mamma hävde nog ur sig det ena och andra hon inte mådde bra av. Hon kunde skrika och få utbrott och beskylla en. Jag kunde också skrika åt henne. Men sedan nästa dag och hon var nykter var det som om inget hänt. Inget nämnvärt ivarjefall.
Att kunna se det fina man har och vara tacksam för det är på sätt och vis en gåva. Livet känns lättare när man lyckas öppna ögonen för allt det man kan vara tacksam för. I dessa nyårstider blir jag påmind om ett fint minne jag är så tacksam för. Min mamma hade fått sin cancerdiagnos på sommaren... Så på nyårsafton ringer hon mig från sjukhuset. Jag står där i tamburen och hör hennes glada och klara stämma i telefonen. Det var en glimt av min så kallade riktiga mamma jag fick där på nyårsafton. Jag fick en liten stund med min mamma igen. Tack.
Det är inte alla som väntar på julen. Julen är en ganska laddad högtid egentligen. Det var många år jag tyckte det var jobbigt med julen. När julen närmade sig allt mer växte obehaget. Folk frågade hur man skulle fira julen och alla verkade så förväntansfulla och fyllda av glädje. Jag ville slippa alla frågor och ville helst inte låtsas om julen. Jularna var härliga när jag var liten. Men så kom en jul då allt kraschade. Min mamma hade druckit...
Det kräver otrolig styrka att ta sig ut ur mörkret. Man behöver ta emot hjälp. Men man kan lyckas. Det är inte lätt vill jag berätta åt de lyckliga som inte varit där. Det är inte bara att ”rycka upp sig”. Tro mig – skulle det vara det skulle man nog göra det. Min mamma hotade ofta att hoppa ner från balkongen. Till att börja med blev jag rädd och orolig. Senare lite mindre orolig för jag hade konstaterat att man inte nödvändigtvis dör om man hoppar ner från vår andra våning. Jag var mycket tacksam över att vi inte bodde högre upp.
När jag bläddrar i mina gamla dagböcker från unga tonår ser jag att jag skrivit mycket kort om olika svåra saker. Jag nämner ofta det med endast någon mening. Jag skrev om mer trevliga saker och vanliga tonårsgrejer. Till och med i dagboken höll jag mig mer till att nämna det som var bra och att dölja det dåliga. Så som jag också gjorde utåt. Utdrag från dagboken då jag var 13 år gammal: Jag tror mamma har lämnat misshandlaren. Han hota henne med pistol. Han är helt galen.
Att stanna upp ett tag kan vara enda möjligheten att gå vidare. Jag är glad att jag vågade ta steget och ändra på min vardag. Jag kände ju så tydligt att det inte var riktigt bra. Dagarna rullade på och jag var hela tiden trött. Det mesta var plikter och jag hade inget eget egentligen. Jag trivdes inte med något. Allt var mest måsten från den ena dagen till den andra.…
Ja, f-n också jag kunde nog ha varit utan en del saker. Men å andra sidan skulle jag inte vara den jag är idag utan allt det jag ”fått”. Det är lätt att tänka så nu efteråt. Nu när man klarat sig igenom det. Men just då du är där skulle du nog verkligen hellre slippa den erfarenheten. -Jag vill tacka livet -Som gett mig så mycket -Det har gett mig skrattet -Det har gett mig smärtan -Så att jag kan skilja lyckan ifrån sorgen
Fingret börjar lite smått röra sig så där okonrollerat. Jag känner mig rastlös och okoncentrerad. Jag känner mig tom och samtidigt full av känslor. Smärta, ilska, sorg… ja, jag vet inte vad allt. Kaos. Handen skakar allt mer. Nu borde jag börja tänka på min andning. Andas in lugnt. Andas ut. Andas in. Och ut. Men det här vet jag inte ännu. Jag levde många år med dessa ångestattacker…
När jag flyttade hemifrån fick jag höra ”du kommer aldrig att klara dig”. Det var inte de mest uppmuntrande ord man kan få höra då man ska flytta till eget och klara sig på egna ben. Det var min mamma som sa dessa ord. Jag förstod redan då att det var hennes egen rädsla att bli lämnad ensam som fick henne att säga så. Men det var ändå svårt att höra...
Man brukar säga att hoppet är det sista som lämnar en. Men det kom en dag då jag förlorade hoppet. Det trodde jag aldrig skulle hända - inte i det här fallet ivarjefall. Inte när det gällde min mamma. Man kan tycka det låter konstigt med tanke på allt jag gått igenom med henne. Men jag hade alltid ett hopp om att det skulle bli bra. Tills jag faktiskt kom…