Domedagen

Jag kommer så tydligt ihåg känslan då min mamma inte klarade av att bo hemma mer. Hon hade efter mycket kämpande fått en plats på ett servicehem. Nu skulle hon flytta dit. Jag hämtade bilen och stannade framför trappuppgången. Min mamma såg så svag och bräcklig ut. Hon pausade en stund före hon långsamt kom ner för de sista trapporna. Jag fick tårar i ögonen. Jag kunde höra ödesmättad musik i mina öron. Det kändes som domedagen. Nästan som om allt skedde i slow motion. Det här var början på slutet. 

Fortsätt läsaDomedagen

Första gången jag minns min mamma berusad

Första gången jag minns min mamma berusad var jag cirka åtta år. Vi var på en bjudning med mycket folk. Jag kommer ihåg att min mamma höll mig i handen och pratade med en äldre fin dam. Min mamma var berusad och vinglade lite till mot dörren som stod på glänt bakom henne. Dörren smälldes fast med ett pam(!). Jag tyckte det var så pinsamt. Jag kände mammas hand hålla min med ett stadigare grepp. Det här är mitt första minne av min mamma och det som skulle bli en - ja, egentligen livslång följeslagare – spriten.

Fortsätt läsaFörsta gången jag minns min mamma berusad

Ett hjälpmedel på vägen

Jag har aldrig tänkt en medicin ska bota mig från min depression. Det fungerar inte så. Men den har hjälpt mig att överhuvudtaget komma igång. Utan den skulle jag ha haft otroligt mycket jobbigare att alls ta itu med någonting. Om jag alls skulle ha lyckats. Med hjälp av medicinen orkade jag ta itu med samtalsterapi och börja jobba med mig själv. Något som var nödvändigt för att jag skulle börja må bra. Kanske jag skulle ha varit där jag är idag även utan medicinen - men vägen skulle definitivt ha varit jobbigare. Vägen har varit jobbig nog. 

Fortsätt läsaEtt hjälpmedel på vägen

Du kan själv påverka hur du påverkas

För dig som inte mera är mitt i det så kallade helvetet med missbruk och otrygghet i hemmet – men ändå inte mår bra - vill jag säga att man kan komma vidare. En stor och viktig nyckel är nog det där egna ansvaret. Det låter lite tjatigt och tråkigt – men läs inte bara orden och tänk ja-ja. Stanna upp och ta in dem. När jag riktigt på djupet insåg att jag faktiskt har ett ansvar över mitt eget liv och kan arbeta för att själv få det bra och må bättre - då vände det också. 

Fortsätt läsaDu kan själv påverka hur du påverkas

Längtan efter ett tryggt hem

Det var tvära kast då jag växte upp. Ena dagen kunde allt vara trevligt och vi hade det bra och tryggt hemma. Andra dagen kunde det vara totalt kaos och hemmet kändes obehagligt och otryggt. Det var väldigt jobbigt och tungt att leva dessa perioder med denna osäkerhet. Hur var det hemma? Kunde jag vara hemma? Skulle det bli ett elände? Jag bara längtade efter ett tryggt och kärleksfullt hem.

Fortsätt läsaLängtan efter ett tryggt hem

Ett beroendemönster

En ny dryckeskperiod för min mamma kunde komma helt plötsligt och överraskande. Jag själv hade kanske tyckt det gått bra en längre tid och tyckte min mamma klarade det bra och mådde bättre. Men så - som en blixt från klar himmel - kunde en ny period sätta igång. Det var alltid så svårt att ta. Men ibland kunde jag se det komma. Det kunde börja med att hon fick ett begär efter något annat – choklad eller glass. Det var lika jobbigt och tragiskt som när det kom överraskande – men jag var lite mer förberedd.

Fortsätt läsaEtt beroendemönster

Bergochdalbanan

Jag har tidigare skrivit om hur det var som en bergochdalbana att växa upp med min mamma. Hon var underbar, kärleksfull och vi hade så roligt tillsammans – och hon var hemsk, anklagande och tryckte ner mig. Med dagens inlägg vill jag ge andra i en liknande situation möjlighet att känna igen sig. Det är väldigt påfrestande att leva så här. Visserligen blir man van vid det då det – ja, bara är så. Man vet inte om så mycket annat. Men det gör inte saken lättare. Och det är fel att måsta växa upp på det sättet. 

Fortsätt läsaBergochdalbanan

Jag själv kommer sist

Jag har den senaste tiden – till min häpnad - konstaterat att jag hamnat in i något av ett medberoendemönster igen. Den här gången är det inte fråga om någon som missbrukar, som det var när jag växte upp med min mamma. Men jag märker att jag följer lite samma mönster som då. Jag sätter mig själv och mina behov åt sidan för att ställa upp för en annan, för…

Fortsätt läsaJag själv kommer sist

Min trettionde text

Nu har jag kommit till min trettionde bloggtext. Det känns bra att jag kom igång med min blogg – att jag vågade ta steget. Och det känns bra att jag faktiskt fortsatt skriva. Ibland har jag mer idéer och inspiration och ibland känns det lite trögare. Jag är glad att jag ändå lyckats komma över svackorna. Om jag kan hjälpa ens en endaste person är jag glad. Det låter som en kliché, men så känns det. Det är många före mig som sagt de samma orden. Nu förstår och tror jag verkligen dem - så känns det faktiskt. Det ger en helt annan mening i det jag gör. Det känns meningsfullt och bra. 

Fortsätt läsaMin trettionde text

Som om inget hänt

Det här med att låtsas att allt är bra växte jag upp med. Först och främst dolde jag ju för omgivningen. Men det som också gjorde allt så jobbigt var att inte vi där hemma ens kunde prata om det svåra. Visst - min mamma hävde nog ur sig det ena och andra hon inte mådde bra av. Hon kunde skrika och få utbrott och beskylla en. Jag kunde också skrika åt henne. Men sedan nästa dag och hon var nykter var det som om inget hänt. Inget nämnvärt ivarjefall.

Fortsätt läsaSom om inget hänt