Ibland kan jag – mitt i tacksamheten över mitt liv idag – få en känsla av att det svåra är förbi. Att jag har kommit igenom. Att jag har lärt mig så mycket och blivit klokare. Som om jag kommit till en punkt där allt det där svåra ligger bakom mig och nu väntar bara en lugnare väg framåt.

Och visst – mycket har jag lärt mig. Jag vet att jag har verktyg som jag inte hade förut. Jag vet att jag har styrka. Jag vet att jag kan hantera svårigheter på ett helt annat sätt nu. Men så händer något. Något jag inte väntade mig. Och jag blir åter påmind – livet tar inga pauser. Det kommer alltid nya utmaningar. Jag kan inte bara luta mig tillbaka och tro att allt är fixat.

Och när vi tror att vi har nått fram, visar livet oss att det finns mer att lära, mer att förstå, mer att bli.

Jag har vuxit upp med oro. Ständig oro för min mamma. För vad som skulle hända. Skulle hon komma hem? Skulle hon vara skadad? Skulle hon leva imorgon? Jag levde med den oron varje dag. Även om jag numera är fri från just den oron – för hon finns ju inte längre – så finns ett mönster kvar i mig. Jag vet att det värsta kan hända.

Samtidigt kan jag ibland nästan glömma att livet fortfarande kan skaka om. Som om jag tycker att jag efter allt jag redan gått igenom – fått någon slags frisedel från fler svårigheter. Att det är någon annans tur nu. Men livet fungerar inte så. Det är nog just det som skrämmer mig mest. Att jag vet att jag inte vet vad som kommer. 

Jag kan känna en sorg. En liten, tyst besvikelse över att jag inte bara får vara ifred från svårigheter nu. Har jag inte redan haft min del? Är det inte tillräckligt? Jag vet att det är en egoistisk tanke – men den kommer ändå.

Samtidigt tror jag ju på att vi är här för att utvecklas. Att våra själar lär sig och växer genom hela livet. Vi blir aldrig för gamla för att lära oss. Och kanske är det just i det jag behöver hitta ro. Att livet inte handlar om att slippa utmaningar – utan om att hitta sätt att möta dem med öppenhet, mod och en tro på min egen styrka. 

För fastän jag ibland tycker att det räcker, så verkar själen vilja fortsätta växa. Fortsätta utmanas. Kanske är det just så vi är skapta – att vi inte blir färdiga – hur gärna vi än skulle vilja tro det och vilja det.

Själens utveckling sker inte i stillastående vatten. Vi lär oss genom rörelsen, genom vågorna, genom allt det som utmanar oss att bli mer än vi var igår.

Jag tittar upp mot himlen. Det är skymning och tunna moln sveper över himlen. Jag tänker på hur liten jag är i allt detta stora. Hur små vi alla är. Och ändå går vi var och en runt med våra egna strider och våra egna bekymmer. Det vi kämpar med kan kännas så oändligt stort för oss. Och samtidigt – sett ur ett större perspektiv – vara så obetydligt. Det är en märklig känsla. Som en tröst, men också en svår balansgång. För även om våra problem är små i det stora hela – är de ju verkliga. De påverkar oss. De känns.

Det är viktgit att leva i nuet. Den enda verklighet som är just nu – och som vi vet att vi har. Ta vara på stunden. Ingen idé att oroa sig för något som kan komma. Det kommer när det kommer och jag tar det när det är här. Men det kan ibland vara förskräckligt svårt att leva just så där i stunden och inte känna den där oron. Det är något jag fortfarande kämpar med. Något jag fortfarande lär mig. Vissa stunder lyckas det och vissa inte alls.

Men jag vet också att jag har förändrats. Jag är inte längre barnet som bar på all oro ensam. Jag är inte den jag var när jag förut stod inför livets mörker. Jag har överlevt. Jag har lärt mig. Jag har verktyg jag inte hade då. Kanske är det just det som är skillnaden. Inte att livet blir lättare – men att jag har blivit starkare.

Jag kan inte kontrollera vad som händer. Men jag kan välja hur jag möter det. Och det är en frihet jag inte kände förut. Det är väl just det livet är – att lära, att förstå, att bli starkare. Att gång på gång hitta min väg genom det svåra. Och att inse att friheten finns – i sättet jag väljer att gå vidare.