Blogg

I sat with my anger long enough
until she told me her real name was grief.

Han slog mig med flaskan i tinningen. Min mamma satt chockad på golvet och grät. Det var första slaget. Hon hade ingen blus på sig för den höll han på att bränna upp. Han hade köpt blusen åt henne och var nu arg över något. Han var sjukligt svartsjuk. Jag vet inte om grälet just då handlade om det. Det kunde också handla om vem som betalat för osten.

Min mamma sällskapade i flera år med en man som misshandlade henne. Han var alkoholist och det var i synnerhet då han druckit som den sjukliga svartsjukan kom fram. Och då kom slagen. Dessa år kändes som en hel evighet. Jag trodde det aldrig skulle ta slut. För hon lämnade ju honom inte. Jag var full av oro varje gång jag inte var hemma. Full av oro då hon inte var hemma. 

Jag var mycket hemma då jag var tonåring. När det var onyktra perioder kände jag att jag måste vara hemma och vakta min mamma, kanske försvara henne och även sköta om henne. Under nyktra perioder var jag hemma för att jag ville ta vara på den stunden. Stunden då hon var min mamma och vi hade trevligt tillsammans.

Jag hade så svårt att förstå varför hon inte lämnade honom. Senare har jag läst en hel del om personer som berättat om hur svårt det är att lämna ett destruktivt förhållande. Hur svårt det än är att begripa så kan jag idag förstå henne lite bättre – tackvare dessa kvinnors berättelser. 

Det var verkligt mörka år. Han slog aldrig mig, fastän jag hellre skulle ha velat det. Han skuffade mig en gång när jag sade till om hur löjligt deras gräl var. Jag skuffade tillbaka. Då betedde han sig som när män utmanar varann i strid. Bröstet ut och såg hotfull ut. Jag var ca 13 år. Jag kan ännu se skräcken i min mammas ögon. Hon lyckades hindra honom och fick honom övertalad att lämna mig i fred.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att ordet ”hata” är ett starkt ord för mig. Jag sa till exempel inte till min mamma att jag hatade – henne – jag sa att jag hatar den hon blir när hon dricker. Men med denna man kände jag hat. Jag hatade honom så mycket. Jag kan riktigt känna hur mycket energi det tog av mig. I så många år.

Jag kommer ihåg hur vi på sommarstället sköt med luftgevär och jag försökte träffa mitt i prick. Då föreställde jag mig att mittpunkten var hans öga – och jag fick full träff. Jag till och med tänkte att jag ska ta livet av honom. Det är värt att sitta i fängelse för det, tänkte jag.

Han förstod inte varför jag inte gillade honom. Han hade ju inte gjort mig något illa. Så här sa han ofta till mig. Jag kunde inte förstå hur han kunde säga så. Han slog ju min mamma. Han försökte till och med ta livet av henne. Jag har än idag svårt att förstå hur hans hjärna fungerade. För han verkade på riktigt tycka så här – att han inte gjort mig något illa.

Slagen kom oftast då jag inte var hemma. Känslan att öppna dörren och inte vara säker på vad som väntade mig, kommer jag tydligt ihåg. Oron kunde ha byggts upp under en lång dag då jag inte fått tag på mamma per telefon. Jag kunde se ett nytt blåmärke på henne som hon försökte dölja, jag kunde se blod på min matta eller på väggen. Jag kunde redan känna på lukten i huset om han var där och det dracks. Fast det var mitt på dagen kunde min mamma också ligga och sova. Då gick jag alltid in till henne och kollade att hon levde.

Under dessa år gick det neråt med hast för min mamma. Det dracks mer och det dracks starkare varor. Hela livet var ett enda kaos. Till sist blev hon misshandlad så att hon nästan dog. Då blev det äntligen polisanmälan och rättegång. Nu trodde man ju att det äntligen var slut med det här helvetet. Men – det var det ju inte. Efter det blev det år av att hon ena dagen hatade honom och den andra menade att hon aldrig älskat någon så mycket som honom. Det var ett nytt helvete. 

Jag var så fylld av hat i flera år. Det tog på mina krafter och på mitt mående. Jag byggde vidare på hatet. Jag byggde upp mina murar som skulle skydda mig. Nu har jag ju märkt att de bara gjorde saken sämre. Hatet tog så mycket onödig energi av mig. Men hur gör man för att förlåta en sådan sak? Hur kommer man vidare?

Det har tagit verkligen länge för mig att kunna lämna den här biten bakom mig. Jag hade kommit så bra vidare på alla andra fronter, men det här skavde ännu. Jag gömde det där någonstans längst in. Tills jag en dag läste en text om att förlåta inte är att acceptera eller ursäkta något någon gjort. Det är att lämna det bakom sig och inte låta dig själv krossas av det. Det var en verklig aha-upplevelse. 

Det var den hjälp jag hade sökt och väntat på så länge. Jag tillät mig att känna sorgen. Lämna hatet som endast skadade mig själv. Jag tillät mig att gå vidare. Det betyder inte att jag accepterat vad han gjorde. Jag tillåter bara inte det att påverka mitt liv mer.

It took me a long time to understand what it means to forgive someone.
I always wondered how I could forgive someone who chose to hurt me?
But after a lot of soul searching, I realized that forgivness
isn’t about accepting or excusing their behavior…
it’s about letting it go and preventing their behavior
from destroying my heart.

Swedishmotivator