Funderingar kring livets stora frågor och vardagsbetraktelser.
Jag såg ett inlägg om att det är lite konstigt att människor tycker synd om dem som väljer ett alkoholfritt liv. Att man då skulle gå miste om det där roliga. Det fick mig att fundera. Tänkte på fester och vad det egentligen är som gör att man har roligt. För jag har själv haft otroligt roligt på fester där jag varit helt nykter. Skrattat hysteriskt, fånat mig och verkligen släppt loss. Och för mig finns det också en annan sida av alkoholen. Jag har sett baksidan på nära håll. Missbruk är så tragiskt och det finns inget roligt i det. Jag är ju inte helt emot alkohol. Det jag ifrågasätter mer är att det ibland förs fram som att man inte kan ha roligt utan alkohol. Det känns som om den riktiga friheten är att kunna vara sig själv, skratta hysteriskt och ha otroligt roligt. Helt utan alkohol.
Min son ligger på operationsbordet och jag sitter och läser Aron Andersons bok Möjligheter. Vad boken ger mig tröst. Aron ställer frågan vad ens mål är. Vad drömmer man om. Och jag tänker att jag allra helst vill ha en vanlig vardag. Sitter och tittar ut från sjukhusfönstret och orden kommer upp för mig - världen utanför. Här är vi och där ute rullar det vanliga på. Världen fortsätter rulla på fastän vår värld är allt annat än vardag.
Jag försöker vara positiv. Se det som är bra. Och jag är faktiskt ganska bra på det. Jag kan genuint se det fina jag har och känna tacksamhet över det. Men det kommer dagar, vissa perioder, då allt känns tungt. Så efter en dag med trötthet, kraftlöshet och irritation blev jag idag påmind om allt det fina jag också har.
Världen bara snurrar på. Fortare och fortare. Man ska ständigt synas, prestera och armbåga sig fram. Ibland längtar jag bara efter något lugnare. Något mänskligare. Numera uppskattar jag det lilla och personliga. Det som fortfarande känns äkta. De vänliga orden och de små valen i vardagen som kanske betyder mer än vi tror.
Ibland – mitt i tacksamheten över livet idag – kan jag få en känsla av att det svåra är förbi. Att jag har kommit igenom och lärt mig så mycket. Att jag har blivit klokare och att vägen framåt nu ska bli lugnare. Men livet tar inga pauser. Och när jag tror att jag har lämnat det svåraste bakom mig – påminns jag om att nya utmaningar alltid väntar. Jag kan känna en sorg. En liten, tyst besvikelse över att jag inte bara får vara ifred från svårigheter nu. Har jag inte redan haft min del? Men det är i dessa utmaningar vi verkligen hittar vår styrka. Livet blir inte lättare – men vi blir starkare.
Minnen kan dyka upp på de mest oväntade sätt och ställen. Ibland väcks de av något jag ser, något jag hör, jag luktar, känner eller till och med smakar. Minnen är som små delar av livet som stannat kvar. De kan vara fina och fylla mig med värme – men också svåra och göra ont. Alla är de en del av mig. Något som formar mig och hjälper mig att förstå vem jag är. Här reflekterar jag över olika minnen. Och konstaterar hur alla våra sinnen bär på så mycket mer än bara det som finns i nuet.
Jag har med fasa följt med hur det i Finland först tilläts starkare alkoholdrycker i vanliga matbutiker och sedan hur man vill dra igenom ett beslut om att tillåta hemtransport av alkoholdrycker. På riktigt - hur tänker man? Det är som att dra mattan under alla barn i dessa familjer. Familjer som redan har någon med alkoholproblem, men även sådana med begynnande problem. Det värsta är hur man sviker alla barn i dessa familjer. Jag har själv vuxit upp i en sådan familj. Jag har skrivit om detta här i min blogg. Jag lärde mig som liten att varje litet hinder ivarjefall gjorde chanserna större att hon inte skulle ta mer. Usch, vad jag blir arg. Jag skriver inte i vanliga fall en så spontan åsikt här på bloggen, men det här tyckte jag bara inte kunde vara osagt.
Vi sitter i väntrummet. Min son ska till tandläkaren. I samma byggnad finns hälsovården. Jag konstaterar att det var i den här byggnaden min väg började på allvar. Min väg till att må bättre. Det var ett antal år sedan. Min son fanns inte ännu. Ja, det är verkligen mycket som skett sedan den dagen då jag senast satt i denna byggnad. Mina tankar går tillbaka i tiden. Nu i…
Jag har haft en känsla av att vara övergiven. Jag var bortvald. Det här känner säkert flera igen som vuxit upp med en förälder som missbrukar. Det är missbruket som går före dig. Personen kan säga vad som helst, men handlingarna visar ändå att missbruket går före.
Följande är en dröm jag hade som ung. Den gjorde ett starkt intryck på mig, så jag skrev ner den när jag vaknade. Jag kan ju se en hel del symbolik i den här drömmen. Känslan av övergivenhet. Ingen som riktigt såg mig och hur jag mådde. Känslan av att min mamma övergav mig – valde bort mig.
Jag var så fylld av mörker. Jag hade en så djup sorg inom mig. Jag trodde jag aldrig skulle bli fri det. Jag trodde jag var dömd att leva med mörkret i hela mitt liv. Jag var rädd för mitt mörker. Samtidigt som det gav en viss trygghet. Jag visste ju vad det var. Visst kommer jag ihåg det här mörkret. Visst minns jag speciellt vissa stunder. Men när jag nu går igenom mina gamla dagboksanteckningar, hittar dikter jag skrivit och ord jag tagit ut ur sånger… Jag blir nästan chockad över hur otroligt mörkt det var. Avgrundsmörkt. Jag skulle bara vilja krama om mitt unga jag och säga att det kommer att bli bra. Du behöver inte leva i det där mörkret i hela ditt liv.
