Funderingar kring livets stora frågor och vardagsbetraktelser.
Ibland – mitt i tacksamheten över livet idag – kan jag få en känsla av att det svåra är förbi. Att jag har kommit igenom och lärt mig så mycket. Att jag har blivit klokare och att vägen framåt nu ska bli lugnare. Men livet tar inga pauser. Och när jag tror att jag har lämnat det svåraste bakom mig – påminns jag om att nya utmaningar alltid väntar. Jag kan känna en sorg. En liten, tyst besvikelse över att jag inte bara får vara ifred från svårigheter nu. Har jag inte redan haft min del? Men det är i dessa utmaningar vi verkligen hittar vår styrka. Livet blir inte lättare – men vi blir starkare.
Minnen kan dyka upp på de mest oväntade sätt och ställen. Ibland väcks de av något jag ser, något jag hör, jag luktar, känner eller till och med smakar. Minnen är som små delar av livet som stannat kvar. De kan vara fina och fylla mig med värme – men också svåra och göra ont. Alla är de en del av mig. Något som formar mig och hjälper mig att förstå vem jag är. Här reflekterar jag över olika minnen. Och konstaterar hur alla våra sinnen bär på så mycket mer än bara det som finns i nuet.
Jag har med fasa följt med hur det i Finland först tilläts starkare alkoholdrycker i vanliga matbutiker och sedan hur man vill dra igenom ett beslut om att tillåta hemtransport av alkoholdrycker. På riktigt - hur tänker man? Det är som att dra mattan under alla barn i dessa familjer. Familjer som redan har någon med alkoholproblem, men även sådana med begynnande problem. Det värsta är hur man sviker alla barn i dessa familjer. Jag har själv vuxit upp i en sådan familj. Jag har skrivit om detta här i min blogg. Jag lärde mig som liten att varje litet hinder ivarjefall gjorde chanserna större att hon inte skulle ta mer. Usch, vad jag blir arg. Jag skriver inte i vanliga fall en så spontan åsikt här på bloggen, men det här tyckte jag bara inte kunde vara osagt.
Vi sitter i väntrummet. Min son ska till tandläkaren. I samma byggnad finns hälsovården. Jag konstaterar att det var i den här byggnaden min väg började på allvar. Min väg till att må bättre. Det var ett antal år sedan. Min son fanns inte ännu. Ja, det är verkligen mycket som skett sedan den dagen då jag senast satt i denna byggnad. Mina tankar går tillbaka i tiden. Nu i…
Jag har haft en känsla av att vara övergiven. Jag var bortvald. Det här känner säkert flera igen som vuxit upp med en förälder som missbrukar. Det är missbruket som går före dig. Personen kan säga vad som helst, men handlingarna visar ändå att missbruket går före.
Följande är en dröm jag hade som ung. Den gjorde ett starkt intryck på mig, så jag skrev ner den när jag vaknade. Jag kan ju se en hel del symbolik i den här drömmen. Känslan av övergivenhet. Ingen som riktigt såg mig och hur jag mådde. Känslan av att min mamma övergav mig – valde bort mig.
Jag var så fylld av mörker. Jag hade en så djup sorg inom mig. Jag trodde jag aldrig skulle bli fri det. Jag trodde jag var dömd att leva med mörkret i hela mitt liv. Jag var rädd för mitt mörker. Samtidigt som det gav en viss trygghet. Jag visste ju vad det var. Visst kommer jag ihåg det här mörkret. Visst minns jag speciellt vissa stunder. Men när jag nu går igenom mina gamla dagboksanteckningar, hittar dikter jag skrivit och ord jag tagit ut ur sånger… Jag blir nästan chockad över hur otroligt mörkt det var. Avgrundsmörkt. Jag skulle bara vilja krama om mitt unga jag och säga att det kommer att bli bra. Du behöver inte leva i det där mörkret i hela ditt liv.
Jag går vid kanten av ett stup. Minsta lilla felsteg kan få mig att störta ner. Det gäller att vara på sin vakt. Jag vacklar till. Jag balanserar. Jag går stundvis lite stadigare. Går lite säkrare. Men marken ger vika och ena foten glider ner. Jag lyckas klamra mig fast. Jag faller inte. Jag stiger upp och fortsätter. Fortsätter på osäkra ben. På osäker mark. Jag vacklar till. Jag rasar…
Ibland har det nästan känts som om min mamma hade flera liv. Nu menar jag så som man brukar säga om en katt. Hon klarade sig mirakulöst ur flera ”nära ögat” situationer. Nu och då kan jag lite sorgset tänka att hon fick så många nya chanser och ändå blev det som det blev. När jag var fyra år var hela vår familj med om en älgkrock. Det var en…
Visst saknar jag min mamma nu och då. Hon är ganska ofta i mina tankar. Inte hela tiden, men olika saker påminner mig om henne. Men ändå är det också en lättnad att hon inte mera finns. För hon tog så mycket kraft av mig. I så många år.
Det känns lite sorgligt att vi inte tillsammans hann reda upp något före hon dog. Men det är inget jag tar så hårt mer. Det var bara något vi inte lyckades med. Trots det här känner jag ändå idag att vi har försonats. Jag har jobbat en hel del med mig själv. Jag har bearbetat saker vi gått igenom. Hela min blogg känns också som en försoning.
Mitt förflutna kommer alltid att finnas där. Det kan ingen ändra på. Men det förflutna styr inte mitt liv mer. Där är skillnaden.
Min mamma hade en del förhållanden i sitt liv. Hon var lite flirtig av sig och hennes sociala förmåga lockade till sig både bättre och sämre folk. Jag gillade sällan hennes manliga bekanta. Det var ju inte som om hon i lugn och ro började dejta någon. Nej - här föll de direkt in i vårt hem med alkoholen som följeslagare. Det var många år jag levde med tanken att män antingen misshandlar, är otrogna eller är missbrukare.
