Det finns morsdagar då jag plockat blommor åt min mamma och gjort fina kort. Det finns också morsdagar då jag inte kontaktat henne alls. Det har varit perioder jag helt brutit med henne bara för att själv kunna överleva. Redan ett samtal med henne kunde ta all min kraft. De sista åren hon levde fungerade kontakten bäst via sms. Jag mådde verkligen inte bra de perioder jag bröt med henne. Den där sms-kontakten var guld värd för mig.
Jag kommer så tydligt ihåg känslan då min mamma inte klarade av att bo hemma mer. Hon hade efter mycket kämpande fått en plats på ett servicehem. Nu skulle hon flytta dit. Jag hämtade bilen och stannade framför trappuppgången. Min mamma såg så svag och bräcklig ut. Hon pausade en stund före hon långsamt kom ner för de sista trapporna. Jag fick tårar i ögonen. Jag kunde höra ödesmättad musik i mina öron. Det kändes som domedagen. Nästan som om allt skedde i slow motion. Det här var början på slutet.
Första gången jag minns min mamma berusad var jag cirka åtta år. Vi var på en bjudning med mycket folk. Jag kommer ihåg att min mamma höll mig i handen och pratade med en äldre fin dam. Min mamma var berusad och vinglade lite till mot dörren som stod på glänt bakom henne. Dörren smälldes fast med ett pam(!). Jag tyckte det var så pinsamt. Jag kände mammas hand hålla min med ett stadigare grepp. Det här är mitt första minne av min mamma och det som skulle bli en - ja, egentligen livslång följeslagare – spriten.
Jag har aldrig tänkt en medicin ska bota mig från min depression. Det fungerar inte så. Men den har hjälpt mig att överhuvudtaget komma igång. Utan den skulle jag ha haft otroligt mycket jobbigare att alls ta itu med någonting. Om jag alls skulle ha lyckats. Med hjälp av medicinen orkade jag ta itu med samtalsterapi och börja jobba med mig själv. Något som var nödvändigt för att jag skulle börja må bra. Kanske jag skulle ha varit där jag är idag även utan medicinen - men vägen skulle definitivt ha varit jobbigare. Vägen har varit jobbig nog.
För dig som inte mera är mitt i det så kallade helvetet med missbruk och otrygghet i hemmet – men ändå inte mår bra - vill jag säga att man kan komma vidare. En stor och viktig nyckel är nog det där egna ansvaret. Det låter lite tjatigt och tråkigt – men läs inte bara orden och tänk ja-ja. Stanna upp och ta in dem. När jag riktigt på djupet insåg att jag faktiskt har ett ansvar över mitt eget liv och kan arbeta för att själv få det bra och må bättre - då vände det också.
Det var tvära kast då jag växte upp. Ena dagen kunde allt vara trevligt och vi hade det bra och tryggt hemma. Andra dagen kunde det vara totalt kaos och hemmet kändes obehagligt och otryggt. Det var väldigt jobbigt och tungt att leva dessa perioder med denna osäkerhet. Hur var det hemma? Kunde jag vara hemma? Skulle det bli ett elände? Jag bara längtade efter ett tryggt och kärleksfullt hem.
En ny dryckeskperiod för min mamma kunde komma helt plötsligt och överraskande. Jag själv hade kanske tyckt det gått bra en längre tid och tyckte min mamma klarade det bra och mådde bättre. Men så - som en blixt från klar himmel - kunde en ny period sätta igång. Det var alltid så svårt att ta. Men ibland kunde jag se det komma. Det kunde börja med att hon fick ett begär efter något annat – choklad eller glass. Det var lika jobbigt och tragiskt som när det kom överraskande – men jag var lite mer förberedd.
Jag har tidigare skrivit om hur det var som en bergochdalbana att växa upp med min mamma. Hon var underbar, kärleksfull och vi hade så roligt tillsammans – och hon var hemsk, anklagande och tryckte ner mig. Med dagens inlägg vill jag ge andra i en liknande situation möjlighet att känna igen sig. Det är väldigt påfrestande att leva så här. Visserligen blir man van vid det då det – ja, bara är så. Man vet inte om så mycket annat. Men det gör inte saken lättare. Och det är fel att måsta växa upp på det sättet.
Jag har den senaste tiden – till min häpnad - konstaterat att jag hamnat in i något av ett medberoendemönster igen. Den här gången är det inte fråga om någon som missbrukar, som det var när jag växte upp med min mamma. Men jag märker att jag följer lite samma mönster som då. Jag sätter mig själv och mina behov åt sidan för att ställa upp för en annan, för…
Nu har jag kommit till min trettionde bloggtext. Det känns bra att jag kom igång med min blogg – att jag vågade ta steget. Och det känns bra att jag faktiskt fortsatt skriva. Ibland har jag mer idéer och inspiration och ibland känns det lite trögare. Jag är glad att jag ändå lyckats komma över svackorna. Om jag kan hjälpa ens en endaste person är jag glad. Det låter som en kliché, men så känns det. Det är många före mig som sagt de samma orden. Nu förstår och tror jag verkligen dem - så känns det faktiskt. Det ger en helt annan mening i det jag gör. Det känns meningsfullt och bra.