Blogg

Jag vill ge en eloge till mina vänner. Jag har aldrig haft så många vänner, men de jag har haft och har är väldigt fina. Det var några enstaka som kände till hur det var hemma hos mig. Som kände till att min mamma drack och som kände till problemen med människor hon umgicks med. Det var ändå inget vi direkt talade om. 

Jag har skrivit om hur jag kände mig ensam och dolde det svåra inom mig. Det jag kanske inte märkte i stunden var att jag inte var helt ensam. Trots att jag inte öppnade upp om mitt innersta mörker har mina vänner ändå alltid funnits där. De har gett mig så mycket glädje och också en del av det så kallade normala livet. Jag fick lite bubbeltid, som en av mina vänner brukar kalla det. En tid bort från det jobbiga. 

Det är skillnad på bubbeltid och att fly. Bubbletid är när du tillåter dig själv att vara inne i en glad och bekymmerslös bubbla en stund för att sedan efteråt orka vidare med den tunga vardagen. Den ger dig en paus – en andhämtning och kraft. Då du flyr pressar du ner dina känslor och mår till slut bara sämre. 

Nu – isynnerhet i efterhand – kan jag se hur otroligt bra jag haft som ändå hade mina vänner. Det är många som inte har någon alls. Många som söker sig till fel personer i jakten på vänner. Det kan också kännas som om man inte har någon ifall man inte vågar dela med sig av det svåraste. Man kanske inte vet hur man ska dela det.

Don’t let getting lonely make you connect with toxic people.
You shouldn’t drink poison just because you’re thirsty.

Som jag skrev i ett tidigare inlägg kan det vara svårt att sätta ord på känslor. Då är det också svårt att prata om dem. Dessutom försökte jag in i det sista dölja, försvara och stryka över det tråkiga som hände hemma. En missbrukares barn är mycket lojal har jag läst många gånger. Det stämmer.

Min kära vän – som har följt med mig sedan vi var barn – gav mig så mycket skratt. Det var så befriande att få ha roligt och få skratta. Det hjälpte mig att överleva. Jag är evigt tacksam för denna vänskap. Underskatta aldrig skrattets kraft. Vi har haft så mycket roligt tillsammans. Det känns också skönt att fortfarande ha kvar en vän som kände mig då. Och som kände min mamma. Även före hon började förändras av sitt leverne. Min vän tyckte om min mamma och det känns bra. 

Never underestimate the power of laughter. 

Jag hade också en annan vän jag hade mycket kontakt med. Hans mamma och min mamma var goda vänner och vi umgicks mycket tillsammans alla fyra. Vi spenderade en stor del av somrarna tillsammans på vårt sommarställe. Det var liksom oundvikligt att min mammas drickande och andra problem skulle märkas. Vi kunde ha våra djupare samtal ibland. Det var före mina murar blivit alltför höga. Men vi har hela tiden hållit kontakt.

Senare i livet har jag också fått nya fina vänner. Jag har konstaterat att nya vänner kan man träffa genom hela livet. När du minst anar det dyker en ny vän upp i ditt liv. Jag var lite försiktig en tid och vågade inte riktigt satsa på nya människor. Jag är så glad att jag ändå vågade öppna mig och släppa in nya fina och underbara personer i mitt liv. 

Numera när jag sänkt mina murar pratar jag en hel del med mina vänner – om det svåra och jobbiga. Men – vi har också så roligt tillsammans. Skrattar så tårarna rinner. Det är befriande att kunna vara helt sig själv. Alla delar av mig. Utan att skämmas eller känna att man vill dölja något. Som yngre kunde jag tycka att man inte kunde få alla delar i en och samma person. Nu vet jag att det är fullt möjligt. Det är vänskap. 

Jag visste aldrig vad som väntade när jag kom hem. Var min mamma hemma eller inte? Var hon på krogen? I vilket skick var hon? Var någon annan hos oss? Hade hon blivit misshandlad? Hade hon blivit sjuk eller fallit? Det var alltid lika osäkert. 

Jag gillar fortfarande inte att titta ut på en nattlig tom och tyst gata. Den för mig tillbaka till när jag ensam väntade på att min mamma skulle komma hem från krogen. Väntan, väntan och oron som ökade. Jag kan tydligt känna den ännu.

Min mormor var min stora trygghet. Hos henne visste jag alltid vad som väntade. Ett tryggt och varmt hem. Där fick jag vara barn. Vi talade inte om hur det var hemma. Sa jag något lyfte jag alltid fram något bra som hänt. 

Jag brukade överhuvudtaget inte prata illa om min mamma. Hon trodde jag gjorde det. Hon mådde så dåligt, hade dåligt samvete och med tiden allt sämre självförtroende. Jag fick ofta höra henne försöka härma mig – ”mamma är så dålig och hemsk – pappa är så bra”. Jag blev egentligen ganska sårad när hon sa så. Jag som alltid försvarade henne. Jag kan förstå henne nu, men det känns orättvist.

När jag som ung vuxen började gå i terapi behövde jag vid ett skede lite ekonomisk hjälp. Hur skulle jag lösa det? Det var svårt, men jag kom ändå till att den enda jag kunde fråga var min mormor. Då måste jag ju också nämna lite om den jobbiga uppväxten. Jag kommer ihåg att min mormor genuint menade att hon inte alls förstått hur svårt jag hade haft det. Så bra hade jag döljt det även för henne. Tänk så onödigt. 

Jag vill egentligen med det här inlägget lyfta fram vänners betydelse. Och även – andra vuxnas betydelse. Fastän man inte skulle berätta så mycket kan en annan vuxen eller en vän vara mycket viktigare än någon av er någonsin anar. Bara att få vistas i ett tryggt hem, kanske bli tagen med till något evenemang eller ett kafé, få skjuts hem – eller bara att någon ser dig och ler mot dig. Alla dessa saker kan hjälpa någon att överleva. Det gjorde de för mig. Du vet aldrig vad en annan kämpar med, så var vänlig – alltid.

Kindness doesn’t have to be complicated.
Even a smile can change another person’s day.

Swedishmotivator