Din historia är din styrka.
Det du har gått igenom är
din hemliga superkraft.
Även dina svagaste stunder
gjorde dig till den du är idag.
Låt ingen ta det ifrån dig.
Peter Svardsmyr
Min mamma hade svårt att lämna det förflutna bakom sig. Det var som om hennes liv stannade då hon var 33 år gammal. Ändå var hon då bara halvvägs i sitt liv. Det här var då hon skilde sig från min pappa. Detta var sent 70-tal och det var inte heller lika vanligt med hjälp i en sådan situation som nuförtiden.
Hon gick in i en depression som hon egentligen aldrig blev fri från mer. Hon började trösta sig med alkohol och fick småningom alkoholistens problem och krämpor. Hon fick viss hjälp mot depressionen, men hade oturen att ofta vara tvungen att byta psykolog. Det vet alla som gått i terapi att inte är trevligt. Att ständigt måsta berätta sin berättelse på nytt utan att komma vidare. Hon blev småningom bitter på livet.
Mitt minne av min mamma är att hon egentligen innerst inne alltid var olycklig. Visst hade hon lättsammare perioder. Visst skrattade hon och hade roligt. Hon hade mycket humor och var en social och glad person. Men där inne fanns ständigt det där mörka – den olyckliga.
Jag växte upp tillsammans med henne. Jag fanns bredvid då hon kämpade och då hon gav upp. Jag fick uppleva att stegvis förlora henne – min riktiga mamma. Alkoholen och pillermissbruket förändrade henne. Min mamma fastnade i sina problem. Hon fick inte styrka av sitt förflutna. Hon ströps av det.
Det här gjorde att jag själv var ganska olycklig också. Jag bar också på ett mörker. Mörkret växte i takt med att mammas mörker växte. Det blev en ond cirkel. Jag talade inte med någon om mitt mörker. Nu i efterhand skulle jag så gärna säga åt mitt unga jag: tala med andra, öppna dig – det hjälper.
Jag byggde bara högre murar runt mig. Jag försökte göra mig hård och mindre känslig. Allt för att orka. För att stå ut. Det här pågick i flera år. Och jag mådde ju bara sämre. Hela min identitet var vad jag varit med om och vad jag fortfarande genomgick. Jag – fanns inte.
Min mamma hjälpte mig på det sättet, att jag såg hur jag inte ville ha det. Jag såg hennes reaktioner och hennes val. Jag såg hur hon försökte hantera svårigheter. Ja, jag såg vad som inte funkade. Jag valde en tid lite hennes väg, men insåg ganska fort att den inte var bra. Så ville jag inte leva. Frågan var bara hur jag skulle hitta min egen väg till ett lyckligt liv.
Idag är jag så innerligt glad att jag kom ut ur den onda spriralen. Jag kan inte säga att det gick över en natt. Jag kan inte sätta fingret på en sak som hände eller en sak jag gjorde. Det var något som skedde småningom. Liksom jag småningom också hade gått neråt och in i mitt skal då tidigare. Det var flera saker som ledde mig upp.
Det som ivarjefall hände var att jag började öppna upp om mina upplevelser och känslor. Jag började småningom gå i terapi. Stundvis när jag varit riktigt djupt nere har jag också fått hjälp av medicinering. Jag började läsa böcker om meningen med livet och jobbade på mitt inre välmående. Jag har jobbat mycket med mig själv. Ibland tröttnat och ibland fallit neråt igen, men kämpat upp igen. Jag började lära känna mig själv. Jag hittade mig själv där någonstans inne bakom murarna.
Det låter lätt och lite skrytit så här kort skrivet i text… Men jag kan säga att det inte varit lätt och det har inte gått som på räls. Jag vill egentligen bara dela med mig till andra att trots att det är jobbigt, trots att du tror att det inte finns något hopp mer, trots att det tar tid och trots att det känns som om det aldrig kommer att lyckas – så är jag ändå nu ett levande exempel på att det kan lyckas.
Nu ser jag på min bakgrund mer som min bakgrund som gjort mig till den jag är idag. Jag har en hel del erfarenheter som kan hjälpa mig nu och i framtiden och som kanske kan hjälpa någon annan också. Jag är inte mer mitt förflutna. Jag kan se styrkan jag fått från mitt förflutna. Jag blev inte stypt av allt, fast det ibland kändes så.
Letting go isn’t about forgetting;
It’s about learning and moving on.
It’s making a choice to be
strengthened by your past…
not strangled by it.
Swedishmotivator
