Blogg

Som yngre höll jag ofta fast vid det mörka och sorgliga. Ibland har jag riktigt medvetet försökt tänka intensivt på något sorgligt, så att jag ska börja gråta. Det fanns en sorg inom mig som jag länge inte riktigt visste varifrån den kom. Det var som om jag därför måste hitta något mer konkret att sörja. 

Min farbror dog då jag var 12 år. Han var mitt livs första mer närstående som dog. Jag tog det hårt. Direkt efter att jag fått veta det gick jag ut ensam. Jag promenerade och promenerade och grät. Mitt första möte med döden. Den definitiva. Den overkliga.  Den stora sorgen. 

Efter det här hängde jag mycket kvar i känslan – i sorgen. Jag kunde avsiktligt börja tänka på honom. På döden. Gå in i sorgen. För att jag ville börja gråta. Jag ville sörja. Jag hade ett behov av att sörja. 

Vid de här tiderna hade min mamma börjat dricka alkohol alltmer. Vi hade redan gått igenom en del jobbiga tider och haft vissa obehagliga upplevelser. Jag kan nu se att jag nog bar på en inre sorg och smärta redan då. Jag hade svårt att förstå den och förstå varifrån den kom. Sorgen med ett dödsfall var mer förståelig.

Jag hade också börjat låsa mig en del. Börjat bygga mina murar. På min farbrors begravning hade jag av någon anledning fått för mig att jag inte ska gråta. Det berodde ju egentligen just på det att jag börjat bygga mina murar. Jag försökte göra mig hård och inte vara så känslig som jag egentligen var. 

Jag satt och kämpade igenom hela begravningen med att hålla gråten tillbaka. Jag fick verkligen kämpa. Nu skulle jag bara vilja krama om mitt lilla unga jag och säga släpp ut det. Gråt. Du mår bättre då. 

Det var så mycket sorg i luften den där dagen. Jag kommer ihåg hur jag när vi steg in i kapellet såg min farmor sitta där full av sorg. Hon brukade alltid skina upp då hon såg mig. Hon försökte le mot mig genom tårarna och jag log mot henne. Min farbrors familj var helt rödgråtna av sorg. Det var mycket människor på begravningen. Min farbror blev bara lite över 40 år. 

Jag gillade honom. Han var skämtsam och påhittig. Vi var nog inte väldigt nära, men vi umgicks relativt ofta så jag kände honom väl. Jag sörjde honom en hel del. Men hans död blev också en slags legitim orsak för mig att vara ledsen och sörja. Att få gråta.  Jag höll mig fast i sorgen –  för att få sörja. 

Jag ser det så tydligt nu. Jag förstod inte riktigt vad som hände i mitt liv. Min mamma kunde allt oftare vara berusad. Obehagliga människor började dyka upp. Jag visste att det inte kändes bra och jag mådde ofta dåligt. Men vad det exakt var förstod jag inte. Det var för flummigt. Det skulle dessutom ännu ta en tid tills jag insåg att min mamma var alkoholist. Jag såg ofta min mamma vara olycklig. Jag växte upp med det. Det var inte lätt. 

Men allt det här var en enda obestämd känsla. Jag visste inte vad det var. Och jag kunde ivarjefall inte hitta en giltig orsak att sörja – att få gråta. Då var ett dödsfall det.  Så jag försökte få in mig i känslan jag hade då min farbror just dött. Tänkte på min farmors sorg. På min farbrors familjs sorg. Tänkte på roliga stunder vi haft tillsammans. Jag lyssnade på musik som skulle öppna upp och få ut min sorg. Få mina tårar att rinna. 

Men nu förstår jag att det var så mycket mer sorg och smärta där inne i mig som ville ut. Men jag hade börjat bygga mina skyddsmurar och tyvärr fortsatte jag med det i flera år. Så när min farmor dog några år senare hade jag mycket lättare att hålla igen gråten på begravningen. Och ändå sörjde jag henne mycket. 

När jag var ensam kunde jag sedan ta till mitt knep att tänka på något sorgligt – oftast då dödsfall. För där fann jag den där klara orsaken till sorg. Och i och för sig kanske mitt lilla knep var det som gjorde att jag överlevde. Jag fick ju ivarjefall ut sorgen och gråten där inifrån på något vis.

För jag hade börjat bli den som inte grät, oberoende vad som hände. Jag kunde visa ilska och hat – eller som kontrast min glättiga och glada sida. Men inte sorg. Usch, jag kommer ihåg hur fruktansvärt hård yta jag till slut fick. Och jag mådde ju allt sämre. Inom mig var jag ju full av känslor som jag bara pressade tillbaka. 

Sten sten
tala till mig
tystnad
kan röja dig feg
sten sten
i människans närhet
det hårdaste
hårda
tycks vekt

ur låten Stenmannen / Eva Dahlgren

Det var först som vuxen jag vågade börja sänka mina murar. Jag började våga tala om allt det jag hade gömt där inne någonstans. Sorgen, smärtan och ilskan fick komma ut. Och jag började äntligen min resa mot välmående. Det är så viktigt att låta alla känslor få komma ut. Annars blir de där inne och växer sig till en allt större klump. 

Så tala med en vän, tala med en terapeut, skriv i en dagbok – få ut det på ett eller annat sätt. Skuffa ivarjefall inte in det för att sedan ständigt kämpa med att hålla det nerpressat. Det är mitt lilla råd efter att ha gjort just så i flera år och inte mått bra. Vilken frihet då du vågar släppa fram känslorna. Vilken lättnad.

Sten sten
dela på dig
ligg som sand i ett hav

ur låten Stenmannen / Eva Dahlgren