Man brukar säga att hoppet är det sista som lämnar en. Men det kom en dag då jag förlorade hoppet. Det trodde jag aldrig skulle hända – inte i det här fallet ivarjefall.
Inte när det gällde min mamma. Man kan tycka det låter konstigt med tanke på allt jag gått igenom med henne. Men jag hade alltid ett hopp om att det skulle bli bra.
Tills jag faktiskt kom till den dagen. Den dagen jag hade förlorat hoppet. Den dagen då jag kände att det skulle vara lättare om min mamma inte fanns. Att min mamma skulle dö.
And if you have to leave
I wish that you would just leave
Ur My Immortal / Evanescence
Amy Lee & Ben Moody
Det jag alltid varit mest rädd för kändes nu som en lättare väg. Hon hade kört slut på alla mina krafter.
Jag kände att jag bokstavligen blev galen av att höra hennes berusade röst. Av att höra hennes prat. Höra hennes beskyllningar. Se henne brytas ner. Se hennes långsamma självmord som det kändes som. Därimellan akut åka iväg och hjälpa henne. Jag var totalt slutkörd.
Your face it haunts my once pleasant dreams
Your voice it chased away all the sanity in me
These wounds won’t seem to heal, this pain is just too real
There’s just too much that time cannot erase
Ur My Immortal / Evanescence
Amy Lee & Ben Moody
Så hände något. Man fick inte tag på min mamma. Det var ju inget ovanligt i sig, eftersom hon ofta levde med telefonen avstängd. Men nu var det tyst lite längre än vanligt.
Jag och en vän åkte till slut hem till min mamma. Vi kom in, lamporna var tända, ingen svarade. Jag förmådde inte gå in i sovrummet. Min vän hittade henne på golvet bredvid sängen. Hon ropade åt mig ”hon lever” och sen hörde jag henne utbrista ”oj herregud”.
Min mamma hade fått epilepsi och nu fått ett av de första anfallen. Vi ringde ambulansen och jag kommer ännu ihåg hur rosslig hennes andning lät när de bar ut henne.
När de åkt iväg städade vi upp hemmet. Det visade sig att hon haft flera anfall och slagit sig illa. Jag minns hur vi skurade bort blod i det som var mitt gamla rum. Vilken flashback (Han slog mig med flaskan).
När jag sedan åkte till sjukhuset var min mamma på intensiven. Jag minns hur jag stod bredvid hennes säng – hennes öga var igenmurat och hon hade blåmärken i ansiktet. Det började gå runt i huvudet och svartna framför ögonen. Jag kände att jag just svimmar. Jag satt mig ner på golvet. Där fick jag sen sitta och andas in och andas ut – in och ut.
Min mamma var på sjukhus i en månad efter det här. Jag åkte och hälsade på henne så gott som varje dag. Mitt i allt var mitt hopp tillbaka. Hoppet som just hade slocknat totalt. Och det hade verkligen slocknat.
Men nu sökte jag igen fram uppmuntrande och peppande texter som jag tog med till henne. Jag stödde henne och försökte få henne att förstå att det här är en vändpunkt. Jag trodde själv på det. Nu vänder det. Det här är en ny chans. Jag tog ut mig helt under den här tiden.
Men – det blev inte helt som jag tänkt mig. Som jag så hoppades. Jo – min mamma slutade faktiskt dricka alkohol. Nästan helt och hållet. Tänk att den dagen kom.
Men – men, vilken sorg då jag småningom insåg det. Hon var förändrad. Det var ju inte riktigt hon mer. Hennes destruktiva liv hade förstört så mycket. Små glimtar kunde jag ibland se, men jag hade förlorat henne. Så kändes det.
Hon levde några år till, men vi fick aldrig den där riktigt nära relationen mer. Vilken besvikelse. Det kändes som den ultimata besvikelsen efter alla besvikelser jag gått igenom.
I’ve tried so hard to tell myself that you’re gone
But though you’re still with me
I’ve been alone all along
Ur My Immortal / Evanescence
Amy Lee & Ben Moody
Mitt budskap igen – för det är ett viktigt budskap – är att endast du själv kan bygga upp ditt liv till något bra. Du kan inte låta det bero på någon annan. Bero på något du inte kan kontrollera. Det tog tid för mig att inse det. Men då du inser det kan din resa börja. Resan mot frihet.
There is an important difference between giving up and letting go.
Letting go sets you free, but giving up keeps you stuck in the same place.
Medberoendepodden
I dina två senaste texter funderar du på frågan om ansvar. Och du kommer till att du inte kan ta ansvar över en annans liv och att du inte kan låta ditt eget liv bero på något du inte kan påverka. Det här är viktiga slutsatset men ack så svåra att omsätta i praktiken.
Märta Tikkanen är inne på samma problematik i sin bok Måste försöka skri- (2019), som består av brev till två väninnor . I ett brev (13.11.76) skriver hon så här ”Jag vet att jag inte kan ha ansvar för honom och hans liv.” Hon hänvisar till Henrik Tikkanen, hans alkoholism och våldsbenägenhet. Men saken är inte så enkel för hon fortsätter: ”Jag vet också att det visar en självgod och pretentiös inställning från min sida att tro att han står och faller med mig men dessvärre är det faktiskt ganska långt just så”. Fastän hon med åren förstår att hon inte kan ändra på mannen, kan hon inte annat än fortsätta i alkolisteländet. Först när mannen dör i början av 80-talet blir hon fri och kan börja leva sitt eget liv.
Ralf
Ja, det är verkligen svårt. Men också mycket viktigt. Det är viktigt att bryta det destruktiva mönstret. Jag önskar jag hade kommit till den insikten och lyckats med det mycket tidigare. Men ja – det kom fullt ut till mig först efter min mammas död. Jag hoppas bara att det inte behöver vara så för alla.
Tack igen för din kommentar Ralf.
Pingback: Domedagen - Jag och Livet