För ett år sedan bestämde jag mig för att börja ta bättre hand om min hälsa. Jag ville få in motion i mitt liv. Främst för att få mer energi med allt i min vardag och också ha lite ork kvar för egna intressen.
Jag har aldrig varit så sportig. Men som barn rörde jag mig naturligt en hel del. Jag var mycket ute och lekte, klättrade och sprang. Vi hade ingen bil när jag växte upp med min mamma, så jag cyklade ofta till olika platser eller gick till bussen.
Jag tyckte ändå om lagsporter och spelade gärna fotboll, boboll eller ishockey i skolan. Men jag spelade aldrig i ett lag på fritiden. Jag tror inte att jag riktigt ville det heller. Dessutom var jag så mån om min mamma – hur hon mådde. Mådde hon bra ville jag ta vara på de stunderna. Mådde hon dåligt höll jag reda på henne. (Läs även Han slog mig med flaskan.) Hennes problem med både depression och missbruk gjorde att jag ofta satt mig själv åt sidan.
Med åren minskade den naturliga rörelsen. Det var inte lekar ute mer och som äldre hade jag en egen bil. Visst hade jag perioder då jag tog tag i träningen och försökte få den till en del av min vardag. Men det rann ofta ut i sanden efter en tid.
Senare blev det vardagens måsten som tog över. Det var jobb, småbarnsår och med tiden min sons muskelsjukdom med allt vad det innebar med undersökningar och rehabilitering och andra utmaningar. (Läs även Utmattad.) När alla måsten var avklarade fanns det ingen ork kvar. Att sköta mig själv kom alltid på sista platsen.
För ett år sedan hade det varit en tyngre period med en hel del kring min sons muskelsjukdom och jag hade känt mig ganska utmattad. Min tid och framför allt energi räckte inte till. Ändå har jag alltid vetat att jag mår bättre när jag rör på mig. Att jag orkar mer. Och fungerar inte jag fungerar inte det andra heller. Trots det gör jag samma misstag gång på gång – sätter mig själv sist. (Läs även Jag själv kommer sist.)
Så för ett år sedan bestämde jag mig för att ändra på det här. Jag skulle med små steg göra träningen till en vana. Det var mitt tydliga mål – att skapa en rutin. Jag vet hur jag ofta börjat ivrig och full av inspiration. För att sedan se det ebba ut efter ett tag. Nu skulle jag börja med små steg. Bygga upp det tills det blev en vana.
Oavsett hur många misstag du gör eller hur långsamt du går, är du fortfarande långt före alla som inte försöker.
Genomlivet
Jag tänkte som många andra att jag börjar vid årsskiftet. Det var bara några dagar kvar till det. Sen slog det mig – varför vänta till det? Varför vänta på en ”officiell” tidpunkt? Jag kan väl själv bestämma när jag gör min förändring. Jag börjar nu. Och det gjorde jag. På mellandagarna mellan jul och nyår.
Den första månaden gick ganska lätt. Jag var motiverad och inspirerad. Men sedan kom det dagar som kändes extra tunga. Jag hade helst velat hoppa över träningen. Men då tänkte jag på kedjan. Jag ville inte bryta kedjan. Kedjan av dagar efter varandra som jag gjort min träning.
Den här tanken att inte bryta kedjan hjälpte mig igenom dessa mer motiga dagar. Jag bröt inte kedjan. Vissa dagar har visserligen kedjan varit något tunnare då jag gjort ett lite kortare pass – verkligt korta ibland – men jag bröt inte kedjan. Jag godkänner att kedjan är tunnare ibland. Det gör att jag inte ger upp då. Det känns inte som ett misslyckande. Jag godkänner och fortsätter.
Att tro att allting måste vara perfekt i livet innan man kan må bra är ett säkert sätt att aldrig må bra.
Jesper Caron
Nu ett år senare är jag så glad att jag började. Motionen har blivit en vana. Visst finns det dagar det tar emot – men vanan och tanken på kedjan hjälper mig att fortsätta.
Jag tror det är så med all förändring man vill göra. Man behöver inte vänta på en särskild tidpunkt – ett nytt år, en ny månad, en måndag eller en annan mer känd milstolpe. Det är så lätt att skjuta upp saker. Men det viktigaste är att börja. Och det kan du göra nu. Det räcker med ett steg.
Tänk inte på hela vägen – tänk steg för steg. Godkänn små svackor och fortsätt. Svackorna kommer att komma – men det avgörande är hur du hanterar dem. Fortsätt. Varje steg framåt stärker dig. Bygg upp en kedja.
Det spelar ingen roll om du schabblat bort 20 år av ditt liv, gått fel väg två år eller gjort bort dig totalt de senaste två månaderna. Tiden som varit, har varit. Det som är gjort, är gjort. Det enda som verkligen spelar någon roll är vad du gör från och med nu.
Jesper Caron
Tanken om en kedja som inte får brytas är genial. Och det att man tillåter att den ibland får vara svag. Jag har också erfarenhet av kedjor som brustit, helt och hållet. En viktig förutsättning att överhuvudtaget komma i gång är de små stegen, som du konstaterar. Storstilade planer faller pladask, redan innan man kommer igång. För att jag skall komma igång med något skall det vara småskaligt utan en uttalad plan att göra något stort av det. Om det motförmodat blir så, är det ett extra plus. Jag har tagit fasta på ett råd en hälsoprofet sa att också små vardagliga rörelser har betydelse. Hon kallade det vardagsmotion. Kanske jag borde tillägga att hon vände sig speciellt till pensionärer.
80+
Ja, tanken med kedjan har faktiskt hjälpt en hel del. Må den sen vara lite tunnare ibland. I och med att jag tillåtit det har jag också fortsatt utan att ha jätte dåligt samvete som bara drar ner mig och sen får mig att ge upp. Och angående vardagsmotionen, som du nämner, så gör den ju nog gott för alla åldrar. Inte endast 80+ . Det kan ju vara bra att få in den redan i yngre ålder så är den ju redan en vana sen… 🙂
Tack Ralf för din kommentar och god fortsättning på det nya året.
Verkligen genialiskt det där med kedjan! Jag är själv en person som aldrig gillat gymnastik och idrott. Men sedan många år tillbaka går jag på gymnastik, tidigare 1 gång i veckan nu 1-3 ggr. Min ”kedja” är min jumppaväninna som jag lärt känna just via gymnastiken. Vi puschar varandra. Då är det svårare att lämna emellan. Aldrig är en timme så lång som i gymnastiken men ack så man är nöjd efteråt. Det känns i hela kroppen och i själen dessutom.
Så fint att du nu ser dina egna behov och tar hand om dej. Som den kreativa människa du är kunde olika kulturevenemang ge dej mycket men förstår att det inte är så lätt i praktiken.
Önskar dej en god fortsättning på år 2025❣️
Ja, det är nog bra att hitta något som hjälper en vidare de där jobbigare dagarna. En grupp med träningskompisar eller en promenadvän eller då en kedja av dagar man inte vill bryta. Och så är det bra att ge sig själv lite beröm också då man fixat det 🙂
Tack för din kommentar Nina. Lycka till med gymnastiken och god fortsättning på det nya året.