Blogg

Det finns morsdagar då jag plockat blommor åt min mamma och gjort fina kort. Det finns också morsdagar då jag inte kontaktat henne alls. Och så finns det morsdagar som blivit någotslags mellanting mellan dessa. Jag har skickat ett kort åt henne – men inte ringt eller träffat henne.

De två sistnämnda morsdagarna har jag inte mått bra av. Fastän valet att inte ta kontakt varit mitt har jag själv ändå lidit otroligt mycket av det. Det har också då varit svårt att höra och se vad andra gjort på morsdagen. Jag önskade ju inget annat än att få fira min mamma. Det har varit skönt när dagen varit över.

Det har varit perioder jag helt brutit med henne bara för att själv kunna överleva. Redan ett samtal med henne kunde ta all min kraft. Samtalen kunde vara så påfrestande. Med åren blev jag mer känslig. Jag tappade fattningen av ytterst lite till slut. Det kunde vara en nyans i rösten som bekräftade att hon hade druckit. Och då var det kört. Det här kunde alltså vara fråga om ett endaste glas. Jag hade med åren blivit expert på att höra tonfallet i rösten. 

Samtidigt saknade jag henne så mycket. När hon var nykter tyckte jag om att prata med henne. Hon var alltid intresserad av vad jag hade att berätta. Vi hade likadan humor och kunde skratta mycket tillsammans. Jag trivdes med henne.

Men hennes missbruk kunde vi inte tala om – inte ens när hon var nykter. Där låste det sig totalt. Det blev en konstig stämning och slutade oftast i gräl. Det blev som den stora elefanten i rummet som det brukar kallas. Vi kringgick just det samtalsämnet för att hålla upp stämningen.

Senare blev det också påfrestande att tala med henne fast hon var nykter. Hon hade förändrats en hel del av flera års missbruk och hennes hälsotillstånd gjorde också henne lite annorlunda. Vi hade så mycket oupprätt i vårt gemensamma liv. Jag blev oftast nervös och spänd. Jag fattade mig mer kort och blev oftast till slut irriterad på något.

De sista åren hon levde fungerade kontakten bäst via sms. Då kändes det som förut – som den tid vi hade trevliga samtal. Talade vi blev det alltid vid något skede någon konflikt som grundade sig i de outredda sakerna. Men jag var glad över denna sms kontakt. Jag sörjde en hel del när även den kontakten tog slut i och med hennes försämrade hälsa på slutet. Då hon inte klarade av sms mer. 

För en del kan det vara bäst att bryta helt. För mig fungerade det inte. Jag mådde verkligen inte bra de perioder jag bröt med henne. Den där sms-kontakten var guld värd för mig. Jag fick en liten kontakt med henne. En kontakt som inte tog all min energi – utan tvärtom – gav mig så mycket. Det kan tänkas att jag levde lite i en fantasivärld då, men hellre det än ingen kontakt alls. Jag höll fast vid det lilla jag kunde få.

Du kan inte alltid bestämma vad som ska hända,
men du kan alltid bestämma vad som får ta din energi.

Tomas Gunnarsson

År av hennes missbruk hade gjort att vi kommit så långt ifrån varandra. Vi hade inte mera samma närhet vi en gång haft. När hon sedan dog kom jag inte ens ihåg hur nära vi en gång varit. Det slog mig helt plötsligt då jag gick igenom hennes saker och hittade brev och texter jag skrivit till henne. Då kom det nästan som en blixt från klar himmel – men vi var ju så nära. 

Hur kunde jag ha glömt det? Åren hade krossat sönder det sakta men säkert tills det inte fanns kvar mer. Jag blev så ledsen. Jag kände en sådan sorg. Men också en ilska. Varför hade hon kastat bort det? Varför förstörde hon vår närhet?

Här började resan mot att skapa ett helhetsminne av henne. Minnet av henne både som min älskade mamma som stod mig så nära och som jag tyckte så mycket om – och min mamma med de psykiska problemen och missbruket. Som Dr Jekyll och Mr Hyde.

Citerar igen låten She som blivit något av min sång för min mamma. Skrev om den i inläggen Hjälplöshetens smärta och Musiken kan nå ditt innersta. Den blev en del av min sorgeprocess efter hennes död.

She may be the Beauty or the Beast 
May be the famine or the feast 
May turn each day into a Heaven or a Hell

Ur låten She
(Charles Aznavour, Herbert Kretzmer)