Blogg

Musiken har alltid betytt mycket för mig. Det är inte så att jag kan spela något instrument och jag sjunger hellre än bra. Det hindrar mig ändå inte från att njuta av musiken. Både i glädje och i sorg. Musiken kan få en på festhumör. Glad och sprudlande och ge den där extra kicken. Musiken kan också vara en tröst med sångtexter man känner igen sig i.

Enda sedan jag var riktigt ung har jag lyssnat mycket på musik. Jag skrev ofta dagbok i svåra stunder och lyssnade nästan alltid på musik samtidigt. Ofta kom det just en mening i låten som passade in på just min känsla i stunden. Det kändes som en tröst och som att någon förstod. En viss dialog på sätt och vis.

Ibland sänkte jag muren en stund och lät medvetet musiken och texterna gå rakt in. Jag tillät mig känna smärtan och jag bara grät, grät, grät… Jag tror det räddade mig. Jag fick ut känslorna någonstans. Jag tror verkligen musiken och dikten är viktiga för den mentala hälsan. 

Då jag växte upp fanns inte internet så som nu. Det var sällan om ens någonsin jag såg en igenkännande text i en tidning. Böcker kanske fanns, men jag stötte inte på dem. Musiken och låttexterna fanns och det var där jag hittade min tröst. 

Om jag själv hade svårt att sätta ord på någon känsla, så var det så skönt att hitta en låt eller ens en liten del av en låt som beskrev den så bra. För jag hade ganska svårt att sätta ord på mina känslor och tankar. Jag jobbade ju så på att pressa ner dem. Jag tror det var jättebra och hälsosamt att jag ändå skrev dagbok och hittade mina beskrivningar i sångtexterna. 

Jag gjorde det jag kunde
Då.

Korsdragpoesi

Jag har en ganska bred musiksmak och tycker inte någon genre är bättre än en annan. Det finns bra musik inom alla genrer. Liksom det finns lite sämre inom alla. Vad som är bätte och sämre varierar också från person till person. Olika musikstilar passar in i olika humör. Jag försöker respektera andras musiksmak. Varför skulle just min smak vara bäst och rätt? Något kan också vara rätt i stunden, men inte alls kännas rätt i en annan stund.

Isynnerhet gillar jag när man blandar olika stilar. Går över gränserna. Jag beundrar de artister som vågar prova på olika genrer. Varför måsta man fastna i ett fack? Jag har märkt att många har så stort behov av att placera saker och ting – och människor – i fack. Känns det tryggare då eller…? Men musiken är ju levande, stäng inte in den. Liksom vi människor är levande – låt dig inte stängas in.

Flera gånger har jag konstaterat att olika texter oftast får mig att tänka på min mamma. På vår relation. Jag kommer ihåg att jag flera gånger i dagboken skrev att det var så patetiskt. Men texterna passar där de passar. Låtskrivaren har haft en tanke och en känsla i sitt huvud – lyssnarna har alla sin egen känsla. Ingen bestämmer att man får tolka något på endast ett sätt. Det är ju det fina med konsten. Den är fri för olika tolkningar, olika känslor. Så här tycker ivarjefall jag.

Musiken betyder fortfarande mycket för mig. Jag har ibland ett behov av att lyssna på låtar som får fram vemod och sorg. Det är som om jag rensar upp mitt inre, mina känslor. Efter min mammas död råkade jag höra Peter Jöback sjunga låten She. Jag blev förvånad och tagen över hur orden passade så bra in på min mamma. Låten blev en del av min sorgeprocess. Varje gång jag satt ensam i bilen lyssnade jag på den med hög och sedan ännu högre volym och riktigt kände sorgen. Jag tror det här hjälpte mig en hel del i sorgearbetet. 

Music keeps me going

S & S