Blogg

Visst saknar jag min mamma nu och då. Hon är ganska ofta i mina tankar. Inte hela tiden, men olika saker påminner mig om henne. Men ändå är det också en lättnad att hon inte mera finns. För hon tog så mycket kraft av mig. I så många år. 

Vår försoning kom ju egentligen först efter hennes död. Det var efter det jag kunde börja bearbeta allt på allvar. Jag kunde äntligen på riktigt få sörja förlusten av henne. Den förlust jag redan kände när hon ännu levde. Då när jag inte kunde sörja fullt ut för hon fanns ju ännu. Men ändå fanns hon inte. Inte hon – min riktiga mamma.

Det känns lite sorgligt att vi inte tillsammans hann reda upp något före hon dog. Men det är inget jag tar så hårt mer. Det var bara något vi inte lyckades med. Hon var så inne i sin egen tankegång som offer. Hon var också mot slutet sjuk och svag av cancern. Då kändes det som om hon inte riktigt kunde ta in något mer. (Hålla fast vid det lilla)

Jag gjorde några tafatta försök, men inte heller jag visste riktigt hur jag skulle gå till väga. Allt var så infekterat. Vi borde nog ha fått utomstående hjälp för att ha en möjlighet att lyckas. Det var ju egentligen först när slutet var väldigt nära som jag mer på allvar gjorde mina små försök, men då var hon redan så svårt märkt av sin sjukdom. Före det hade nog alla försök slutat redan vid de inledande fraserna. Hennes svårigheter att ta in något och min stora frustration just på grund av det gjorde det omöjligt för oss att komma någon vart.

Trots det här känner jag ändå idag att vi har försonats. Jag har jobbat en hel del med mig själv. Jag har bearbetat saker vi gått igenom. Jag kan se våra mycket dåliga perioder tillsammans, men jag kan också med glädje minnas våra fina stunder tillsammans. Jag kan acceptera helheten. Jag kan gå vidare i mitt liv. (Det blir inte alltid som man tänkt sig)

Den bästa känslan någonsin är att inse att du inte är ledsen längre
över något du trodde du aldrig skulle komma över.

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg (Jag vill tacka livet som gett mig så mycket) tror jag faktiskt min mamma skulle ha tyckt om min blogg. Hon skulle ha varit stolt över mig. Det känner jag starkt inom mig. Hela min blogg känns också som en försoning. Jag är inte ute efter att smutskasta henne och lyfta fram mig som ett offer. Om någon tänker så blir jag besviken. Då har jag inte lyckats framföra mina tankar rätt.

Du vet att du har tagit rätt beslut
när det finns frid i ditt hjärta.

Swedishmotivator

Det har på sätt och vis varit terapeutiskt att skriva, fast jag redan innan jag startade bloggen kände att jag bearbetat saker. Jag var redo. Minnen och känslor kommer nog upp ändå, men de tar inte all min energi mer. Mitt förflutna kommer alltid att finnas där. Det kan ingen ändra på. Men det förflutna styr inte mitt liv mer. Där är skillnaden.

Jag vill med min blogg dela med mig av mina erfarenheter av att växa upp med en förälder som är missbrukare. Jag har själv märkt att igenkänning på något sätt hjälper en. Jag vill visa att det finns andra med liknande problem – att man inte är den enda. För det är en ganska ensam sits man känner sig i. Då – när man lever mitt i det.

Jag vill också visa att allt inte är så svart och vitt. Det finns flera nyanser i missbrukarproblem. Det finns flera nyanser i alla liv. Det är sällan så att allt är dåligt eller att allt är bra. Det finns nyanser. Ibland med starka kontraster. Ibland mer likartade nyanser.

Min mamma var en fin, god och hjärtlig människa. Min mamma var också missbruket, monstret och den olyckliga. Och jag älskar henne i sin helhet. Som jag skrivit tidigare (Hjälplöshetens smärta) sa jag aldrig åt henne att jag hatade henne. Jag sa att jag hatar den hon blir när hon dricker. Det är en viss skillnad. Och jag är idag glad att jag gjorde så. Det känns bra. För det som nog ändå aldrig var oklart för någon av oss var att vi älskade varandra. Men det var svårt. Mycket svårt. Väldigt ofta. 

Klart det om jag skulle få precis som jag ville skulle jag ju önska att vi skulle ha hunnit reda upp saker och ting. Att vi ännu skulle ha funnit en gemensam väg. Vi skulle leva hennes ålderdom just så där trevligt som vi också kunde ha det. Att hon – min riktiga mamma –  skulle ha kommit tillbaka. Kanske att vi kunde ha delat med oss av våra erfarenheter tillsammans. Istället för så här som det blev nu.

Men tänker jag så här, så önskar jag ju att jag skulle ha sluppit hela det eländiga missbruket också. Ja – då kan jag gå hur långt som helst och önska det ena och det andra. Men det ger mig ingenting. Jag kan inte ändra på något som skett. Jag kan bara göra något av nuet. Det jag kan påverka är hur jag gör nu.

Inget ältande kan förändra det förflutna. 
Ingen oro kan förändra framtiden. 
Bara tacksamhet kan förändra nuet.

Meditationsguiden