Blogg

Det är inte bara då man är ett barn som förälderns missbruk påverkar en. Det påverkar en ofta långt upp i åldern. Allt lite beroende på hur och när man har möjlighet och lyckas bearbeta saker. Lyckas bryta mönster och ta ett ansvar över sitt eget liv. Bli fri.

Jag växte upp med min mamma som med åren började dricka alltmer. Med depression och alkoholmissbruk kom också tablettmissbruket in i bilden. Det var inte något som skedde över en natt. Det skedde småningom. Det gjorde att jag växte in i det. Det blev med tiden en del av min vardag. Jag visste inte riktigt om någon annan vardag. 

Min mammas mående och hennes missbruk tog över hela vårt hem. Jag levde mitt i det dag efter dag. Livet kändes alltmer otryggt. Jag började må dåligt. Jag tog mer ansvar i hemmet. Jag gick omkring med en ständig oro. Jag ville inte ha det så här. Jag visste att inte alla har det så här. Men det var ändå den enda vardag jag kände till. Man anpassar sig.

Så kom dagen då jag skulle flytta till mitt eget hem. Jag hade blivit vuxen. Min mamma hade svårt att hantera situationen (Du kommer aldrig att klara dig). Hon spydde galla över hela min flytt. Jag visste att hon var livrädd att bli ensam. Jag var ivrig över att få mitt eget hem. Samtidigt hade jag dåligt samvete över att lämna henne ensam. Jag var fylld av oro.

Nu tog då lidandet slut för det arma barnet med den missbrukande föräldern. Nu fick hon sitt eget hem. Hon fick flytta ut från missbrukarhemmet. Nu slipper hon allt dåligt. Nu blir allt bra. Ja – så lätt är det ju då inte. 

Nu började min resa. Det var mycket som jag hade gömt inom mig som behövde lyftas fram. Som behövde bearbetas. Inte nog med det. Min mamma fanns ju kvar. Alla hennes missbrukarproblem fanns kvar. Vi bodde inte tillsammans mer – men hon var fortfarande en stor del av mitt liv.

Man kan tycka att jag borde ha brutit helt med henne. Det är inte så lätt. Det finns enormt mycket känslor inblandade. Jag älskade henne så mycket – min mamma. Eftersom hon kunde ha bättre perioder hade jag också fått uppleva fina stunder med henne. Jag bara längtade till de stunderna. Det fanns alltid ett hopp inom mig att dessa stunder skulle återkomma. Att dessa stunder skulle bli bestående.

Jag började mitt liv i mitt egna hem med en viss nedgång kan jag nu senare se. Jag försökte fly från allt jag hade inom mig. Jag levde destruktivt. Jag ville panikartat fly direkt då jag kände något börja bubbla upp inom mig. Sedan började ångesten komma (När ångesten knackade på). 

Med tiden började jag öppna mig en aning. Jag började i samtalsterapi. Min väg uppåt började. En lång väg. Det är tungt att jobba med sig själv. Tungt att bearbeta saker. Väldigt tungt och det kan kännas som ett helvete. Men orkar du igenom – vilket så är det värt – kommer du ut på andra sidan med en helt annan känsla inom dig. Lättare och ljusare. Friskare.

Dagens kamp är morgondagens styrka.

Ibland var jag arg över att jag var tvungen att sätta så mycket energi på det här. Sätta pengar på det här. Varför måste jag göra det här? Jag har inte bett om det. Det är min mammas problem. Varför måste jag då jobba med det? Jag kunde vara så förbannad på det.

Idag kan jag se fördelen med det. Först och främst mår jag mycket bättre. För det andra har jag haft en möjlighet att utvecklas som människa. Jag har fått verktyg som hjälper mig förstå saker och att bryta mönster. Mina erfarenheter har gjort mig till den jag är idag. Eftersom jag ändå inte kan ändra på något som hänt väljer jag att ta erfarenheterna och göra dem till något bra idag.

Resan med hela bearbetningen av allt jag hade inom mig från min barndom tog flera år. Ja, fortfarande påverkar vissa saker mig i olika situationer. Skillnaden är att jag nu kan känna igen när det sker och på det sättet välja hur jag reagerar och agerar.

På sidan av denna bearbetningsprocess fanns ju också livet som pågick. Min mamma hade fortfarande sina problem. Min mamma var fortfarande en stor del av mitt liv. Jag ryckte in och hjälpte. Jag försökte uppmuntra. Jag njöt av nyktra perioder och sjönk djupt då en ny dryckesperiod började. Min ständiga oro fanns kvar. 

Det var först då min mamma dog cirka tjugo år efter min flytt som den vardagliga oron för henne försvann. Först då som det inte mera kom in något nytt. Nya jobbiga saker. De trevliga stunderna tog ju också slut. Hela bergochdalbanan tog slut (Hjälplöshetens smärta). Jag hade ju hela mitt liv hoppats på att det skulle ha tagit slut med att hon blev frisk och nykter, men nu blev det så här istället.

Med den här texten vill jag lyfta fram att ett missbrukhem då man var barn påverkar oftast en långt upp i åldern. Det tar inte slut för att man flyttar ut. För att man blir vuxen. Det påverkar dig i smått och stort – i dina relationer och i din vardag. Gömmer du allt inom dig med tanken att hänt är hänt kommer det en dag då allt svämmar över. Det lönar sig att ta tag i det. Bearbeta det. Få förståelse. Då kan du lämna det bakom dig på riktigt.

Sedan är det upp till var och en att avgöra om det är bättre och enklare att bryta helt med personen som missbrukar eller upprätthålla en kontakt. Jag upprätthöll kontakten. Det var inte lätt – men det var ändå det rätta för mig. (Hålla fast vid det lilla)