Blogg

Denna smärta av hjälplöshet
Smärta – hjälplöshet
Vad jag hatar dem
Hat – vad hjälper hat
När hjälplösheten ligger som
ett tungt täcke över en

Jag vill göra något
Kunna göra något
Hjälplöshetens smärta
Sorg, sorg, sorg
Vad kan du göra
Så liten – så hjälplös

Hjärtat gråter
Tusen knivar i hjärtat
Vad gör du – lever vidare – dag för dag
Med en inre röst
Du rår inte – du kan inte – hjälplös
Denna smärta av hjälplöshet

Jag själv, 18 år gammal

Jag tycker jag försökte prova alla metoder för att hjälpa min mamma från alkoholen och depressionen. Jag stödde henne, jag uppmuntrade henne och jag var förstående. Jag var arg och skrek, jag var ledsen och grät. Jag sökte fram dikter och låttexter som jag tänkte skulle ge henne stöd och uppmuntran – en tankeställare. Lite som jag gör här i bloggen med mina citat. Jag skrev brev till henne.

Ingenting hjälpte. Vilken smärta det är att stå hjälplös bredvid när en kär person gör ett långsamt självmord. Ja – långsamt självmord – så kändes det som. Jag kunde bara följa med hur hon mådde sämre, hur hon – min mamma – småningom försvann. Det var som att förlora henne och jag ville sörja, men samtidigt fanns hon ju ändå kvar i livet. Jag kunde ju inte ta farväl och sörja som när någon dött. Den känslan kan jag tänka mig att närstående till personer med en minnessjukdom känner igen sig i.

Min mamma hade ändå sina nyktra perioder också. Det är från dem jag har mina fina minnen av henne. Ibland kunde en bra period vara i flera månader, ibland i några veckor, ibland i några dagar eller endast en dag. Jag kommer så tydligt ihåg den djupa besvikelsen jag kände då jag märkte att hon börjat dricka igen. Vilken avgrund jag själv hamnade i då. Isynnerhet om hon varit nykter en längre tid. Det kändes som att hamna i ett svart hål utan hopp och jag hade inte lust med något. 

Jag blev expert på att känna igen hennes röst och hennes beteende när hon druckit. Jag hörde och såg skiftningen redan efter ett glas. Jag hatar fortfarande ljudet av en ölflaska som öppnas… psch… 

Min mamma kunde konsten att reta upp folk då hon druckit. Hon triggade familj, släkt och vänner tills de tappade nerverna. Då var det som om hon bevisat något. Man kan säga att hon manipulerade andra med det här sättet. Jag vet själv hur jag bokstavligen kunde känna att jag blev galen av hennes prat. Av sättet hon sa saker och de saker hon sa. Det var som psykisk terror som jag någongång skrek åt henne.

She may be the Beauty or the Beast 
May be the famine or the feast 
May turn each day into a Heaven or a Hell

Ur låten She
(Charles Aznavour, Herbert Kretzmer)

Men – jag sa aldrig att jag hatade henne. Jag sa att jag hatar den hon blir när hon druckit. Jag var mycket noga med det här. För mig är ordet hata ett starkt ord. Jag ville inte dra ner henne med att få henne att känna sig ännu sämre. Jag ville aldrig behöva ångra att jag använt det ordet mot henne. Jag visste ju aldrig när det var sista gången vi pratade. 

Dessutom hatade jag ju verkligen inte henne. Jag älskade ju henne så mycket – men jag hatade vad alkoholen gjorde med henne. Hon var egentligen en så fin människa. Hon var mycket omtänksam och hjärtlig. Hon ville hjälpa andra och stöda dem. Hon var uppmuntrande och hon var social och trevlig. Hon ville alla gott och såg det goda i människor.

Det var en verklig kontrast att växa upp med. Minsann tidernas berg och dal bana. Det är otroligt tungt att leva med en sådan person och måste vara otroligt tungt för den personen själv också. 

Det jag ivarjefall lärde mig var att du inte kan hjälpa en annan från beroende om inte personen själv verkligen vill sluta och att den personen själv gör det tunga jobbet. Sedan kan du stå bredvid och stöda – men du kan inte bära hela lasset. Det är inte heller ditt fel. Det var inte mitt fel. Fast jag fick höra det ibland.

En tid såg jag mest det dåliga med min mamma. När hon sedan dog började jag mer minnas de goda minnena med henne. Jag ville mer se det fina. Nu ser jag mer helheten – det fina, men också det jobbiga. Till den här punkten kom jag efter att ha tillåtit mig själv att sörja henne så länge jag verkligen behövde. Jag behövde min tid.

Me, I’ll take her laughter and her tears 
And make them all my souvenirs

Ur låten She
(Charles Aznavour, Herbert Kretzmer)