Blogg

Den här gången ska jag ta upp tankar och insikter som småningom kommit till mig. Tankarna började sakta men säkert mogna redan för några år sedan tills de nu idag känns som bekräftade. Min mamma – hade nog adhd*. 

För mig och många andra har adhd betytt en vild och bråkig kille som haft svårt att vara stilla. Men för några år sedan fick jag upp ögonen för hur mycket mer adhd är. 

En nära släkting till mig genomgick svåra tider. Hon fick depression och ångest. Så var det en närstående som råkade läsa om adhd och konstaterade att mycket passade in på den här personen. Jag blev förvånad och började själv ta reda på mer. En helt ny värld öppnade sig för mig. Adhd var ju så mycket mer än den där bråkiga killen. 

Min släkting fick så småningom adhd-diagnosen och hennes liv kunde äntligen börja redas upp. Det har varit en jobbig väg – men med denna insikt och förståelse för sig själv och förståelse av andra har hon kunnat börja arbeta sig upp igen. 

Denna släkting och min mamma hade ett nära förhållande. De trivdes med varandra. Vi andra skämtade ofta om hur lika de var både till sättet och till utseendet. Efter denna diagnos och när jag lärt mig mer om adhd kom det till mig – min mamma hade säkert adhd. 

Some days she is a warrior.
Some days she’s a broken mess.
Most days, she’s a bit of both.
But every day she’s there.
Standing. Fighting. Trying.

Thinkology

Det var en verklig aha-upplevelse. Det var så många pusselbitar som föll på sin plats. Jag fick en så mycket större förståelse för min mamma. 

Denna nära släkting som fick diagnosen för något år sedan och min son har alltid stått varandra nära. De förstår varandra. Och än en gång har vi andra kunnat se de många likheterna. Ja – nu har även min son fått adhd-diagnosen. 

Jag är så glad att vi haft denna kunskap så vi kunnat se detta och att han fått sin diagnos före den ställt till med djupa svårigheter i livet. Man vet aldrig hur det går ändå – men åtminstone är förutsättningarna betydligt mycket bättre nu. 

Jag har två andra nära släktingar som är mer ”typiska exempel” på någon med adhd. De känner båda igen sig, men har ingen diagnos. Det finns också andra i släkten med diagnosen. Ärftlighet lär spela en stor roll.

Det lustiga är att jag också kan känna igen dessa drag hos generationer före oss. I just min mammas släkt har vi haft turen att få lära känna dem via släktkrönikor som en släkting gjort. Krönikorna baserar sig på intervjuer och brev.

Det här är något jag länge tänkt skriva om, men kanske varit lite försiktig med. Eftersom min mamma är död nu är det ju inget som mer kan undersökas och konstareras så där officiellt. Jag kan bara säga att den här kännedomen öppnar ögonen för mig för så mycket i min mammas liv. 

Jag har alltid försökt förstå henne och också gjort det i många fall – men det här gav mig en så mycket större förståelse över hela helheten. I och med min sons diagnos känns det nu som att tiden är inne att öppna upp för dessa tankar. 

För dig som inte läst min blogg tidigare där jag skrivit mycket om just min mamma – kan jag berätta att min mamma hade svåra problem i sitt liv. Hon hade långvarig depression och var alkohol- och tablettmissbrukare. Men hon var också glad, levande och impulsiv. (Min mammas födelsedag till ära)

De flesta tror att adhd kort och gott är – överaktivitet. Men adhd är så mycket mer. Det är bland annat svårigheter att reglera sin energi (för hög eller för låg), svårigheter att komma igång och slutföra uppgifter, reglera och styra sina känslor, planera och uppfatta tid, filtrera intryck och styra sina impulser. Adhd visar sig inte heller helt lika hos alla och det finns ofta skillnader mellan flickor och pojkar.

Många tycker det överdiagnostiseras i dagens läge – men saken är ju den att det finns så mycket mer kunskap numera. För många är adhd fortfarande den där bråkiga killen. Skulle det inte ha varit för min ögonöppnare skulle säkert jag också fortfarande leva med den tanken. Därför bestämde jag mig nu att ta upp den här frågan – de här tankarna. Jag vill sprida kunskapen och på det sättet hjälpa andra. 

Nyfikenhet leder till fler
möjligheter och färre fördomar. 

Det är med kunskapen i dagens läge det blivit fler diagnoser – men fenomenet är nog inte nytt. Alla har nog hört om ”släktens svarta får” som finns i de flesta släkter. Kanske dessa personer kunde ha haft ett lättare liv om denna kunskap skulle ha funnits då. För problemen har nog funnits – de är inte nya – det är bara vetskapen och diagnosen som är relativt ny.

För konsekvenserna en odiagnostiserad adhd kan ge är många. Ensamhet, ofullständiga betyg, depressioner, missbruk, låg självkänsla, sjukskrivningar, destruktiva relationer – för att bara nämna några.

Personer jag pratat med, läst om eller lyssnat på via poddar har alla varit lättade efter att de fått sin diagnos. För man känner ändå att man är annorlunda – men man vet inte varför. Känslan att inte riktigt passa in finns och man undrar varför man inte bara kan skärpa sig som andra. Det är en befrielse att äntligen få en förklaring till varför vissa saker känns så svåra. Och det är verkligen livsförändrande att sedan få den hjälp, verktygen och den rätta kunskapen om sig själv och sin diagnos.

Det här kan ses som en inledning på det här temat. Jag tror bestämt jag kommer att skriva mer 🙂

---

PS! Jag vill påpeka att jag inte har någon medicinsk utbildning och kan inte avgöra om någon har diagnos eller inte. Jag delar med mig av mina tankar och saker jag själv kommit till efter att ha tagit reda på en hel del om adhd samt sett personer med diagnosen på nära håll. 

*  ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder): avser en aktivitets- och uppmärksamhetsstörning, där de centrala symptomen är överaktivitet, impulsivitet och problem med att styra uppmärksamheten.