mörker

Läs mer om artikeln Att fly in i en drömvärld

Att fly in i en drömvärld

Jag vill ibland bara strunta i allt och gå in i min egna drömvärld. Så har det varit enda sedan jag var liten och den känslan kommer fortfarande nu och då. Jag tror det i och för sig kan göra gott att lite komma bort. Det blir en viss avslappning. Få njuta och slippa tänka på det svåra en stund. Det ger kraft och man orkar vidare igen. Jag ska inte glömma dessa tre: läsa, skriva och musik. Dessa tre saker har nog gjort att jag överlevt alla svåra stunder. Med läsandet kan jag få min bubbeltid och fly in i en annan värld en stund. Med skrivandet får jag ut känslor och smärta jag har inom mig. Musiken hjälper mig att nå mitt innersta och har varit så välgörande i många stunder. Här känns det som om jag fått ihop ett litet värdefullt paket åt mig. Vad tydligt det blev mitt i allt.

Fortsätt läsaAtt fly in i en drömvärld
Läs mer om artikeln En känsla av övergivenhet

En känsla av övergivenhet

Jag har haft en känsla av att vara övergiven. Jag var bortvald. Det här känner säkert flera igen som vuxit upp med en förälder som missbrukar. Det är missbruket som går före dig. Personen kan säga vad som helst, men handlingarna visar ändå att missbruket går före. Följande är en dröm jag hade som ung. Den gjorde ett starkt intryck på mig, så jag skrev ner den när jag vaknade. Jag kan ju se en hel del symbolik i den här drömmen. Känslan av övergivenhet. Ingen som riktigt såg mig och hur jag mådde. Känslan av att min mamma övergav mig – valde bort mig.

Fortsätt läsaEn känsla av övergivenhet
Läs mer om artikeln Jag var så fylld av mörker

Jag var så fylld av mörker

Jag var så fylld av mörker. Jag hade en så djup sorg inom mig. Jag trodde jag aldrig skulle bli fri det. Jag trodde jag var dömd att leva med mörkret i hela mitt liv. Jag var rädd för mitt mörker. Samtidigt som det gav en viss trygghet. Jag visste ju vad det var. Visst kommer jag ihåg det här mörkret. Visst minns jag speciellt vissa stunder. Men när jag nu går igenom mina gamla dagboksanteckningar, hittar dikter jag skrivit och ord jag tagit ut ur sånger… Jag blir nästan chockad över hur otroligt mörkt det var. Avgrundsmörkt. Jag skulle bara vilja krama om mitt unga jag och säga att det kommer att bli bra. Du behöver inte leva i det där mörkret i hela ditt liv.

Fortsätt läsaJag var så fylld av mörker
Läs mer om artikeln Vid kanten av stupet

Vid kanten av stupet

Jag går vid kanten av ett stup. Minsta lilla felsteg kan få mig att störta ner. Det gäller att vara på sin vakt. Jag vacklar till. Jag balanserar. Jag går stundvis lite stadigare. Går lite säkrare. Men marken ger vika och ena foten glider ner. Jag lyckas klamra mig fast. Jag faller inte. Jag stiger upp och fortsätter. Fortsätter på osäkra ben. På osäker mark. Jag vacklar till. Jag rasar…

Fortsätt läsaVid kanten av stupet
Läs mer om artikeln Hon sökte alltid den rätta

Hon sökte alltid den rätta

Min mamma hade en del förhållanden i sitt liv. Hon var lite flirtig av sig och hennes sociala förmåga lockade till sig både bättre och sämre folk. Jag gillade sällan hennes manliga bekanta. Det var ju inte som om hon i lugn och ro började dejta någon. Nej - här föll de direkt in i vårt hem med alkoholen som följeslagare. Det var många år jag levde med tanken att män antingen misshandlar, är otrogna eller är missbrukare.

Fortsätt läsaHon sökte alltid den rätta
Läs mer om artikeln Hålla fast vid det lilla

Hålla fast vid det lilla

Det finns morsdagar då jag plockat blommor åt min mamma och gjort fina kort. Det finns också morsdagar då jag inte kontaktat henne alls. Det har varit perioder jag helt brutit med henne bara för att själv kunna överleva. Redan ett samtal med henne kunde ta all min kraft. De sista åren hon levde fungerade kontakten bäst via sms. Jag mådde verkligen inte bra de perioder jag bröt med henne. Den där sms-kontakten var guld värd för mig.

Fortsätt läsaHålla fast vid det lilla
Läs mer om artikeln Första gången jag minns min mamma berusad

Första gången jag minns min mamma berusad

Första gången jag minns min mamma berusad var jag cirka åtta år. Vi var på en bjudning med mycket folk. Jag kommer ihåg att min mamma höll mig i handen och pratade med en äldre fin dam. Min mamma var berusad och vinglade lite till mot dörren som stod på glänt bakom henne. Dörren smälldes fast med ett pam(!). Jag tyckte det var så pinsamt. Jag kände mammas hand hålla min med ett stadigare grepp. Det här är mitt första minne av min mamma och det som skulle bli en - ja, egentligen livslång följeslagare – spriten.

Fortsätt läsaFörsta gången jag minns min mamma berusad
Läs mer om artikeln Ett hjälpmedel på vägen

Ett hjälpmedel på vägen

Jag har aldrig tänkt en medicin ska bota mig från min depression. Det fungerar inte så. Men den har hjälpt mig att överhuvudtaget komma igång. Utan den skulle jag ha haft otroligt mycket jobbigare att alls ta itu med någonting. Om jag alls skulle ha lyckats. Med hjälp av medicinen orkade jag ta itu med samtalsterapi och börja jobba med mig själv. Något som var nödvändigt för att jag skulle börja må bra. Kanske jag skulle ha varit där jag är idag även utan medicinen - men vägen skulle definitivt ha varit jobbigare. Vägen har varit jobbig nog. 

Fortsätt läsaEtt hjälpmedel på vägen
Läs mer om artikeln Längtan efter ett tryggt hem

Längtan efter ett tryggt hem

Det var tvära kast då jag växte upp. Ena dagen kunde allt vara trevligt och vi hade det bra och tryggt hemma. Andra dagen kunde det vara totalt kaos och hemmet kändes obehagligt och otryggt. Det var väldigt jobbigt och tungt att leva dessa perioder med denna osäkerhet. Hur var det hemma? Kunde jag vara hemma? Skulle det bli ett elände? Jag bara längtade efter ett tryggt och kärleksfullt hem.

Fortsätt läsaLängtan efter ett tryggt hem
Läs mer om artikeln Bergochdalbanan

Bergochdalbanan

  • Inläggskategori:Det förflutna
  • Kommentarer på inlägget:1 kommentar
  • Lästid:8 minuters läsning

Jag har tidigare skrivit om hur det var som en bergochdalbana att växa upp med min mamma. Hon var underbar, kärleksfull och vi hade så roligt tillsammans – och hon var hemsk, anklagande och tryckte ner mig. Med dagens inlägg vill jag ge andra i en liknande situation möjlighet att känna igen sig. Det är väldigt påfrestande att leva så här. Visserligen blir man van vid det då det – ja, bara är så. Man vet inte om så mycket annat. Men det gör inte saken lättare. Och det är fel att måsta växa upp på det sättet. 

Fortsätt läsaBergochdalbanan