Blogg

Jag går vid kanten av ett stup. Minsta lilla felsteg kan få mig att störta ner. Det gäller att vara på sin vakt. Jag vacklar till. Jag balanserar. Jag går stundvis lite stadigare. Går lite säkrare. Men marken ger vika och ena foten glider ner. Jag lyckas klamra mig fast. Jag faller inte. Jag stiger upp och fortsätter. Fortsätter på osäkra ben. På osäker mark. Jag vacklar till. Jag rasar ner.

Jag kommer ihåg hur just den här bilden av stupet en gång kom upp i mitt inre. Jag ritade ner bilden på en liten pappersbit och beskrev kort vad den symboliserade. Jag har kvar pappersbiten och jag kommer exakt ihåg hur jag tänkte och kände. Det kan än idag kännas så här ibland. Inte så ofta och inte i så långa perioder. Jag balanserar vid ett stup. Ett snedsteg och jag faller ner i det mörka.

Det fanns tider då jag länge gick omkring med den här känslan. Jag levde inte fullt ut. Jag bara överlevde. Det var i och för sig bättre än att vara där nere i djupet. Mycket bättre, men jag ville ju gärna lyckas komma lite längre bort från stupets kant. Vara lite mer på den trygga sidan. Dit har jag nu kommit. Jag kan känna en sådan tacksamhet för det.

När man väl varit i mörkret,
då lär man sig att uppskatta allt som skiner.

Swedishmotivator

En gång i tiden var det mycket svårt att tro att jag skulle klara mig högre upp – längre bort. Jag hölls ju knappt där vid kanten utan att falla. En liten motgång. Ett hårt ord. En besvikelse. Nästan vad som helst kunde få mig att falla ner. Men jag försökte balansera.

Min mamma påverkade mycket hur min balansgång gick. Hur hon klarade sig. Hur hon levde. Vad hon gjorde. Hela hon påverkade mig så otroligt mycket. Mådde hon bra, mådde också jag bättre. Mådde hon dåligt, mådde jag dåligt. Hade hon en dryckesperiod var jag i botten. Då föll jag ner för stupet.

Utdrag från min dagbok då jag är 27 år gammal. Jag bor i mitt eget hem, men min mamma påverkar mitt liv så otroligt mycket ändå.

Jag har en sprängande hemsk huvudvärk. Jag skulle bara vilja gråta. Jag vet inte hur jag ska komma bort från den här hemska känslan. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag är helt gråtfärdig. Jag är rädd för att fara hem. Jag vet inte vad jag ska skriva och känner bara hur jag mer och mer går in i den där apatiska egna världen. Vill inte dit, så skriver bara på här. Jag vill bort någonstans. Vet inte vart. Vad ska jag göra? 

Hon tycker ju förstås det är mitt eget fel att jag lider så av vår dåliga kontakt. Det är ju jag som valt den här vägen med den kalla muren mellan oss. Och i glimtarna av riktiga hon ser och hör jag hur hon saknar mig och vill ha kontakt. Och då tar det ju så ont, så ont, att sen bara vara hård. Jag står inte ut med det. Vad ska jag göra? 

Ska jag bara acceptera och blunda för hur hon lever sitt liv? Men det kan jag inte heller mera. Men ska det vara allt eller inget? Men jag står inte ut så här heller. Jag lider så otroligt mycket av det, mer än någon vet eller någonsin skulle tro. Jag saknar henne så. Och att sen vara hård och kall mot henne känns bara för jävligt och tar så otroligt ont i mig själv. Så hur borde man vara då? 

Och när jag var 30 år hade situationen inte förändras så mycket:

Egentligen har jag det ganska bra nu. Och är så tacksam att jag kommit så långt. Mitt ständiga moln på himlen är ju förstås mamma fortfarande. Det tar så ont så jag inte vet hur jag ska stå ut med smärtan. Hon har gått så ner sig. Hon är ett vrak, en skugga av sitt forna jag. Nu börjar kroppen säga ifrån. Hon har som vanligt urdåliga blodvärden. Jag har ingen kontakt med henne.

Numera har jag blivit bättre på att inte låta andras göranden påverka mig så hårt. Det är inte lätt, men jag lyckas bättre nu. Och detta utan att göra mig hård och kall. För det är ju inget bra sätt det heller. När jag provade det mådde jag verkligen dåligt. Läs även Hålla fast vid det lilla. 

Min mamma finns inte mer. Det gör ju definitivt det lättare att inte påverkas av henne. Det var ju på sätt och vis en lättnad då hon dog. Det var också en stor sorg. Det jag ju allra helst önskade var att hon skulle bli frisk. Fri sitt missbruk. Fri sina psykiska problem. Jag ville ju så gärna ha henne i mitt liv. Som jag som 22-åring skrev i min dagbok då det varit en bättre period: ”Min mamma är så härlig när hon är hon själv.”

How others treat me is their path; 
how I react is mine.  

Dr Wayne Dyer