När jag flyttade hemifrån fick jag höra ”du kommer aldrig att klara dig”. Det var inte de mest uppmuntrande ord man kan få höra då man ska flytta till eget och klara sig på egna ben. Det var min mamma som sa dessa ord.
Jag förstod redan då att det var hennes egen rädsla att bli lämnad ensam som fick henne att säga så. Men det var ändå svårt att höra. Hon hade också druckit då hon sa dessa ord. Det var mitt under flyttdagen och hon hjälpte inte ett dugg med flytten. Hon stod bara med sitt glas i handen och hävde ur sig elakheter.
Det som var en stor dag i mitt liv. En början på vuxenlivet skuggades en hel del av det här – trots att jag försökte hålla humöret uppe med hjälp av dem som var med och hjälpte med flytten.
Nu vet jag att jag nog klarade mig. Och egentligen visste jag det redan då. Min mamma själv visste det också – trots allt. Efteråt var min mamma flera gånger på besök hos mig och var alltid glad och berömmande. Hon tyckte jag klarade mig så bra och hade ett så fint hem – och hon var inte alls förvånad över det. Hon bad aldrig om ursäkt över orden och flyttdagen. Jag vet inte säkert om hon ens kom ihåg dagen och framför allt orden.
Men dessa ord har ändå fastnat kvar i minnet. Jag hade inte det bästa självförtroendet och dessa ord vid det här tillfället gick djupt.
Att såra någon kan vara lika enkelt som att kasta en sten i sjön.
Men har du någon aning om hur djupt den stenen kan gå?
Swedishmotivator
Jag kommer ännu ihåg den sköna känslan när jag sedan bodde där i mitt egna hem. Där visste jag vad som väntade. Där fanns inte obehagliga överraskningar. Där visste jag när jag lade mig på kvällen att ingen mer skulle komma hem. Ingen jag behövde vänta på. Ingen otrygghet mitt i natten. Jag minns hur ovanligt det kändes. Det kändes så skönt. Så lugnt.
Det här var ett steg mot att bli fri. Jag hade en lång väg kvar – men det här var ett stort steg. Nu först – så småningom – började jag öppna mig för andra och min resa mot välmående kunde börja. Visserligen med mycket vändningar på vägen. Djupa, verkligt djupa dalar – men också uppgångar.
Jag kan ännu också efter flera år med eget hem känna den där sköna känslan av trygghet och att veta vad man har. Det är något jag uppskattar stort.
Jag behöver inte vara rik och framgångsrik,
jag vill bara leva lycklig utan stress och oro.
Ifall du vill kommentera inläggen kan du göra det anonymt. Din epostadress publiceras inte. Den syns endast för mig. Endast förnamnet publiceras. Du kan också ha ett påhittat namn.
”Hon bad aldrig om ursäkt för orden” konstaterar du. Jag tror flera har den erfarenheten. Jag fick höra förskräckliga saker. Då kunde jag i stort sätt hålla mig utan att brusa upp. Jag lade det på spritens konto så gott jag kunde, endel talar om sjukdom, (jag har alltid haft svårt att se alkoholism som någon virusliknande sjukdom som bara kommer utifrån, men det är en annan historia). Men jag hade hoppats att senare i något skede höra nån form av ursäkt. Men nej. Men jag inser att vi rör oss här på ett områden som det är svårt att tänka sig in i.
Jag tror hon helt enkelt inte riktigt förstod och kom ihåg allt hon sa till folk. Det här har lite att göra med det jag skrivit mycket om, att ta sitt eget ansvar. Hon såg sig mest som ett offer av omständigheterna och lyckades inte ta ansvar över sina egna handlingar. Tack för din kommentar Ralf.