Blogg

Det här med att låtsas att allt är bra växte jag upp med. Först och främst dolde jag ju för omgivningen. Dolde mitt eget illamående. Dolde min mammas drickande och psykiska ohälsa. Dolde det tråkiga som hände hemma hos oss.

Men det som också gjorde allt så jobbigt var att inte vi där hemma ens kunde prata om det svåra. Visst – min mamma hävde nog ur sig det ena och andra hon inte mådde bra av. Hon kunde skrika och få utbrott och beskylla en. Jag kunde också skrika åt henne. Men sedan nästa dag och hon var nykter var det som om inget hänt. Inget nämnvärt ivarjefall. Hon tyckte det var jobbigt om jag sedan var sur och tvär. Och jag tyckte det var jobbigt att bara fortsätta som om inget hänt.

Så här levde vi år efter år. Jag önskade vi på något sätt skulle ha rett ut vad det nu var som hänt. Men hon ville inte. Hennes försvarsmurar restes direkt. Jag har alltid haft svårt för det här. Jag vill inte låtsas som om allt är okej om det inte är det. Samtidigt har jag haft svårt att vara den som tar upp saker. Jag distanserar mig och visar eventuellt mig lite arg. Det för att på något vis visa att jag inte tycker något är okej. Det här sättet växte jag upp med. 

Det blev ju också en konstig känsla av osäkerhet av det här. Jag började själv tveka på vad jag upplevt. Kanske det egentligen inte var så farligt – inte fullt så jobbigt jag tyckte det var. Nästan så att jag tvekade om det alls hänt så som jag kom ihåg det. Kanske det är jag som är orimlig och överdriver.

Att säga till ett barn att ”mamma är bara trött” eller
”nej då, pappa dricker inte” är en form av gaslighting.
Man börjar tvivla på sina egna sinnen och tror att man håller på att bli knäpp.
Är det bara jag som känner lukten av alkohol? 
Jag såg ju mamma dricka ur flaskan igår, såg jag i syne?
Min misstro på mig själv har följt mig upp i vuxen ålder 
och jag behöver ständigt bekräftelse av andra på att det 
som händer omkring mig, faktiskt händer.

Medberoende

Jag har också växt upp med att höra hur jobbigt min mamma hade det. Hur hon hade upplevt så svåra saker. Hur hon mådde dåligt – hon hade ju en djup depression. Hon var liksom offret och ingen annan hade lika svårt som hon. Det fanns ingen plats för mitt illamående.

Därför har jag också alltid själv lite förringat vad jag gått igenom. Andra har ju och har haft det mycket svårare. Det var ju min vardag och jag vande mig vid allt. Då känns det ju inte heller lika stort. Jag mådde inte bra, men andra hade det sämre. 

Det var kanske först i terapin jag började inse att jag också har rätt att må dåligt av det jag gått igenom. Att det faktiskt är helt naturligt. Och att jag faktiskt haft det ganska jobbigt. Också nu när jag skriver mina bloggtexter kan jag se mer med en utomståendes ögon. Så ska man inte behöva växa upp. Jag har haft det mycket jobbigt. Jag har kämpat. Fast ibland känner jag mig ändå nästan som en bluff. 

Jag har försökt lära mig att hantera det här bättre. Jag har blivit bättre på att reda upp problem med andra. Jag har också blivit bättre på att acceptera att jag haft jobbiga upplevelser. Att jag har rätt att känna så. Väldigt lätt är det inte efter att alltid fått höra att någon annan har det sämre.

Visst – ibland kan det vara bra att reflektera över att andra också har problem. Att du själv verkligen inte är den enda med svårigheter. Det kan ibland hjälpa dig att få ett visst perspektiv på din egen situation. Kanske lyckas se det du ändå har som fungerar och är bra. Se det du kan vara tacksam över. 

Men man måste också minnas att man inte kan jämföra andras problem med sina egna. Alla upplever saker olika från just sin situation. Ingen får förringa den andras problem. Alla har sina egna upplevelser.

No one has the right to judge you, 
because no one really knows what you have been through. 
They might have heard the stories, 
but they didn’t feel what you felt in your heart.

LITEN INFO OM ATT KOMMENTERA

Ifall du vill kommentera inläggen kan du göra det anonymt. Din epostadress publiceras inte. Den syns endast för mig. Endast förnamnet publiceras. Du kan också ha ett påhittat namn.