Blogg

One of the hardest battles is
between what you know in your head 
and what you feel in your heart.

Swedishmotivator

Fingret börjar lite smått röra sig så där okonrollerat. Jag känner mig rastlös och okoncentrerad. Jag känner mig tom och samtidigt full av känslor. Smärta, ilska, sorg… ja, jag vet inte vad allt. Kaos. 

Handen skakar allt mer. Nu borde jag börja tänka på min andning. Andas in lugnt. Andas ut. Andas in. Och ut. Men det här vet jag inte ännu. 

Kroppen börjar skaka. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag andas snabbt. Känner att jag inte riktigt får luft. Ligger ihopkrupen i fosterställning och skakar och kippar efter andan. 

Det känns som en evighet. Efteråt är jag helt slut. Både fysiskt och psykiskt. Känner mig otroligt liten och skör. Känner mig olycklig och gråter. Senare lär jag mig att det var en ångestattack. 

Jag levde många år med dessa ångestattacker. Vid något skede fick jag lugnande tabletter mot dem. Tog jag en tablett i tid lugnade min kropp ner sig och oftast lade jag mig och somnade ganska snart. Men den måste tas i tid.

Tabletterna lindrade i stunden, men de löste ju inte problemet. Jag visste ju att ångesten skulle komma tillbaka och det gjorde den också. De gav ändå en tid i livet en viss trygghetskänsla. För när ångesten knackade på visste jag inte vad jag skulle göra. Jag ville bara fly den. Och tabletterna hjälpte mig med det. De gav faktiskt redan en trygghet då jag visste att de fanns i skåpet.

Men när mörkret, smärtan och känslan av hopplöshet var som störst kom jag på en än sämre metod. När handen började skaka och jag kände den där inre smärtan – skar jag mig. 

Det lättade just i den stunden samtidigt som jag kände en enorm sorg. Just då fick jag en mer konkret smärta att ta hand om. En smärta jag visste vad den var. Jag fick ett sår jag kunde plåstra om. Den inre smärtan var så mycket svårare att lindra. Så mycket svårare att hantera. 

Den där lättnadskänslan varade ju inte länge. Och efteråt kände jag mig så misslyckad – än mer olycklig och svag. Det blev en ond spiral som för varje gång drog mig längre neråt. 

Att hålla upp fasader när vi mår dåligt 
sänker oss i slutändan mer än att berätta som det är.

Tomas Gunnarsson

Jag har fortfarande ärr på kroppen som påminner om den här destruktiva tiden. De är ju inte direkt trevliga, men ger också en bild av hur långt vidare jag kommit. Hur mycket bättre jag mår idag. De är något konkret som visar mig det. Samtidigt som jag kan känna en sorg då jag ser dem. Och skulle jag få välja skulle jag nog hellre välja bort dem.

Först efter många år då jag började sällskapa med min man började jag kunna hantera attackerna på ett mer sunt sätt. Det var han som kände igen vad det var fråga om och han lärde mig andas lugnt. Han höll om mig och bokstavligen andades med mig tills det var över. 

Andas… du kommer att bli okej, 
du har varit här förr…
du har varit så här rädd, obekväm och orolig
och du överlevde…
Andas och ha vetskapen om att du kan överleva detta också…
Jag vet att allt känns outhärdligt just nu, bara andas, fortsätt att andas…
Även detta kommer att gå över.

Swedishmotivator

Småningom lärde jag mig att andas lugnt ensam också. Jag är så tacksam över den hjälpen. Jag hade inte före det här vetskap om hur viktig andningen är. Jag hade inte fått den kunskapen, inte hittat den eller bara inte kunnat ta in den. 

När jag nu bättre kunde hantera ångestattackerna var jag inte lika rädd för dem mer. En kombination av att acceptera ångesten när den kom och att allt mer öppna upp om mitt inre – att bearbeta det svåra – blev min väg till att bli fri. Bli fri min destuktivitet. Bli fri min inre smärta. Bli fri från mitt förflutna. Bli en hel människa. Den jag är idag. 

Better days were coming.
Even if it was hard to believe at the moment
but it did come.
It’s time for me to shine.

---

Ifall du vill kommentera inläggen kan du göra det anonymt. Din epostadress publiceras inte. Den syns endast för mig. Endast förnamnet publiceras. Du kan också ha ett påhittat namn.

---