Blogg

Vi sitter i väntrummet. Min son ska till tandläkaren. I samma byggnad finns hälsovården. Jag konstaterar att det var i den här byggnaden min väg började på allvar. Min väg till att må bättre. Det var ett antal år sedan. Min son fanns inte ännu. Ja, det är verkligen mycket som skett sedan den dagen då jag senast satt i denna byggnad.

Mina tankar går tillbaka i tiden. Nu i efterhand kan det kännas som en vändpunkt. Det förstod jag inte då – men nu kan jag se det. Det var visserligen mycket upp- och nedgångar efter det här – men jag kan se att det var en viss milstolpe i mitt liv. En vändpunkt som jag är tacksam för.

Det var här jag träffade en läkare som hjälpte mig vidare till den samtalsterapeut som hjälpt mig så otroligt mycket. Jag fick också antidepressiv medicin, vilket visade sig vara ett bra hjälpmedel på min väg (läs gärna inlägget ”Ett hjälpmedel på vägen”). Det var nu jag på allvar började öppna upp mitt inre. Började bearbeta saker från förr. Saker som tärde där inne och gjorde att jag inte kom vidare.

Jag hade inte själv beställt tiden till läkaren. Det fick jag inte gjort. Jag mådde inte bra. Jag led av depression. Jag var verkligen nere. Min fina vän konstaterade att jag behövde hjälp. Hon bokade tiden till läkaren och gav därtill en bakgrundsbild och påpekade allvaret i situationen. Ibland behöver man lite hjälp. Ta emot den. Det hjälper alla – dig själv och dem omkring dig. (Läs gärna inlägget ”Det kräver styrka att ta sig ut ur mörkret”)

Det första steget är svårt. Ja – många säger det svåraste. Det är det också – men jag kan tycka att många fler steg på vägen också kan vara svåra. För handen på hjärtat. Det blir både upp- och nedgångar på vägen. Att ta det nya ”första steget” efter en nedgång är också svårt. Du känner dig ofta än mer misslyckad eftersom du redan varit på väg mot något bättre och sedan fallit. Det är här det är så viktigt att inte ge upp. Det är bara en del av processen. Liksom när du lär dig gå. Du faller en hel del – men du stiger också upp och försöker igen.

Ibland är ett steg bak
tio steg fram.

Myrtenblad.se

Jag hade tur kan man säga. Jag kom i kontakt med en bra terapeut. En terapeut som fanns kvar i många år och som jag lätt kunde återkomma till då jag ”föll”. Det kändes visserligen alltid svårt att åter ta kontakt och erkänna sitt fall. Det var ändå betydligt mycket lättare än då jag inte hade en direkt kontaktperson. 

Det här tycker jag skulle vara så viktigt att alla skulle ha möjlighet till. För det är jobbigt att ta tag i saken då man mår dåligt. Ju fler steg man är tvungen att ta desto mindre chans att det blir gjort. Tröskeln ska helst vara så låg som möjligt. 

Det är också väldigt jobbigt att vara tvungen att berätta hela sin historia på nytt för en ny person. Nu när jag hade möjligheten att gå till samma person kunde jag bara fortsätta utan att först gå igenom en bakgrund. Terapeuten kände redan till den och hade redan sett min utveckling och visste på ett helt annat sätt var jag stod nu. Vi kunde liksom komma igång direkt.

Tänk så mycket som hänt sedan jag senast satt här i väntrummet. Min mamma levde ännu. Jag hade inte träffat min man. Jag har flyttat en del och nu är jag tillbaka i dessa gamla trakter. Och vilken inre resa jag gått igenom. Jag mår bättre. Jag känner mig mer tillfreds med livet. Jag har blivit äldre. Jag är tusen gånger hellre där jag är nu i livet än där jag var då. Men allt har sin tid.

It just takes time
But have faith

Det här var lite tankar som dök upp där jag satt i väntrummet med min son. Ibland kan det vara intressant att se saker med ett visst avstånd. Jag kan lättare se mönster, förändringar och så kallade milstolpar i livet. Jag kan känna tacksamhet.