Blogg

En dag kommer du titta tillbaka
och se att du var starkare än svårigheterna
du trodde skulle krossa dig. 

Jag minns hur jag flera gånger suttit och tänkt – är jag här nu igen? Jag som trodde det var bakom mig. Jag som mådde så bra redan. Jag har känt mig så misslyckad och svag. Hur kunde jag hamna där igen?

Jag talar om när mitt mående dalat ner i mörkret. Ett svart hål man inte tror man kan komma upp från. Fastän jag klarat att komma upp tidigare känns det ändå varje gång lika hopplöst. Det känns som om ingenting fungerar om jag åter hamnade här. Det jag inte just då i stunden kan se är att saker nog har fungerat.

Jag är inte på ruta ett igen som det känns. Jag har redan gått en väg och detta är en tillfällig svacka – ett fall jag reser mig från igen. Jag har redan erfarenhet och verktyg som hjälper mig. Nu är det, trots allt, lite lättare att börja sin väg uppåt. 

Trots att det känns jobbigt, omotiverat och nästan onödigt att åter börja med terapi och medicinering och annan hjälp kan jag av erfarenhet säga att det ändå lönar sig. Ganska snabbt märker du då att du faktiskt inte var på ruta ett igen. Du kommer vidare. Vissa saker har du kanske inte varit mogen att bearbeta ännu. Det är först nu tiden är inne för det. 

Jag har märkt att finns det mycket att bearbeta tar det sin tid. Det är att ha tålamod. Men det kommer flera delmål på vägen som ger stor tillfredställelse och hjälper en att orka vidare. När det kommer en ny svacka betyder det egentligen bara att nu är du mogen att arbeta vidare. Du kanske inte ens själv insett att det finns något att bearbeta mer, men så kommer det plötsligt till dig.

Så har det hänt med mig flera gånger. En gång träder ändå starkare upp i minnet. Det var då jag kände att jag hade det ganska bra i livet. Allt flöt på helt ok och jag hade inte något speciellt bekymmer som tog extra energi. Jag hade kommit vidare från mitt förflutna och jag hade kommit över min mammas död. Trodde jag.

I denna helt ok vardag kände jag ändå att något inte var bra. Jag mådde dåligt. Jag kände hur jag sjönk neråt mot mörkret, men jag visste inte varför. Jag visste verkligen inte varför. Jag tyckte jag faktiskt kommit över det gamla. Jag tog ändå till mina ”verktyg” i tid och började gå i terapi igen för att reda ut mina känslor. 

Det tog en tid förrän jag plötsligt en dag hos terapeuten konstaterade som en blixt från klar himmel – jag hade inte kommit över sorgen över min mamma. Jag blev så förvånad för jag trodde ju jag kommit över henne. Jag började gråta. Jag insåg att jag fortfarande inte sörjt färdigt. Ingen kan sätta en tidsbegränsning på sorgen. Det har jag alltid tyckt. Ändå tyckte jag själv att jag nog inte efter fyra år mer kan eller ”får” sörja henne mer. Eftersom jag sedan tryckte undan min sorg ledde det till att jag inte mådde bra. 

När jag insåg det här var det som om en sten lyftets bort från mig. Vilken lättnad. Sedan tog det inte så länge för mig att komma upp från mörkret mer. Jag tillät mina känslor. 

Den dag jag på något sätt accepterade att jag har mina svackor, den dag blev det faktiskt lättare att hantera dem också. Med tiden kommer de allt mer sällan. De är inte heller lika djupa. De är inte lika långvariga. Jag tror det gäller att acceptera och inte strida emot. Låt det komma, ta emot hjälp och du märker att du snart är på väg framåt igen.

Det här lät ju nästan som en dans på rosor. Jag vet minsann att det inte är det, men jag har ändå märkt att det tankesättet hjälper. Ja, ivarjefall mig.

Styrka kommer inte från att vinna. 
Din kamp utvecklar din styrka. 
När du går igenom svårigheter
och beslutar att inte ge upp, det är styrka. 
Ge inte upp. 

Arnold Schwarzenegger