Du visar för närvarande Utmattad

Utmattad

Jag har varit utmattad några gånger. Tanken som de flesta utmattade väl någongång tänker flyger i mitt huvud – men alla andra orkar ju. Varför är man alltid så mycket hårdare och mer krävande mot sig själv än man någonsin skulle vara mot en vän?

Jag tangerade mitt mående en aning i inlägget Fortsätta kämpa trots motvind. Jag kommer ihåg att det kändes lite utlämnande. Att skriva om hur jag mådde just då kändes för nära. Jag kunde inte samla tankarna om det. Jag behöver först gå igenom det själv för att sedan kunna se med ett visst avstånd. Ett avstånd som hjälper mig se helheten. Hjälper mig förstå bättre. 

För ett drygt år sedan var jag helt slutkörd. Min son har en okänd muskelsjukdom som gör att han inte kan röra sig som andra. Hans rörelseförmåga har de senaste åren blivit sämre och han behöver alltmer hjälp. Min tidtabell kretsar kring hans sysslor. Skola, hobbyn, rehabiliteringar och läkarbesök. 

Jag hade också börjat inse att min son troligen har adhd. Det var ett ganska stort jobb att få den saken vidare tills han slutligen fick sin diagnos. Däremellan fick jag kämpa med ett visst motstånd på olika håll. Så pass mycket att jag själv stundvis började tvivla på något som nu – när jag ser i backspegeln – är en självklarhet. 

När jag tänker tillbaka på åren före det här kan jag undra hur jag orkade. Liksom jag kan undra om min barndom och ungdom också. Det är otroligt hur du kan orka med mycket då du är mitt i det. Det är bara att gå vidare. Alternativet att stanna upp finns inte. Du blir också van vid situationen och ser inte själv hur det verkligen är. Det jobbiga blir det vanliga och du ska bara klara det. Men vid något skede betalar du för att du gått över kraftgränsen.

Denna gång insåg jag nog att jag var slutkörd. Slutkörd efter att ha haft huvudansvaret för min sons vardag och rehabilitering. Slutkörd efter ett dagligt kämpande med läxor och anmärkningar från skolan och en son som inte mådde bra. Slutkörd av att starta och sedan gå igenom hela adhd-processen. Samtidigt såg jag hur min sons fysiska förmågor blev sämre. Det fick mig att gå igenom en sorgeprocess.

Jag kände att jag behövde en paus. Jag kände att jag behövde samtalsstöd. Jag kände att jag behövde stöd. Mina vänner stödde mycket. Men jag hade inte krafter att hitta samtalsterapi eller annat stöd i vardagen. Allt bara rullade på. Jag hade endast ork till det nödvändigaste. Kraft att sköta mig själv fanns inte alls.

Ja – jag vet. Jag vet hur viktigt det är att sköta om sig själv. Sköter du om dig själv mår också alla andra bättre. Jag lyckades ändå inte få det att gå ihop. Vilket ju kändes som ett misslyckande. Vilket i sin tur inte gjorde något bättre. 

Fast mitt liv nu är långt ifrån vad det var i min ungdom – så har inte allt varit lätt de senaste åren. Men jag har inte det mörker inom mig som jag hade tidigare – vilket verkligen är skönt och underlättar en hel del. Jag är så tacksam för det. (Läs gärna inlägget Jag var så fylld av mörker.)

Det bevisar än en gång för mig hur otroligt fint det är att jag orkat bearbeta allt gammalt elände. Jag kan hantera svårigheterna mycket bättre numera. Det hindrar ändå inte problemen att dyka upp. Motgångar hör ju också livet till.

För varje gång jag kört slut på mina krafter har jag blivit något skörare. Jag menar med vad jag orkar. Jag märker numera ganska tidigt att krafterna börjar sina. Ibland kan det irritera mig att jag orkar med så lite. Däremellan accepterar jag det och kan känna en tacksamhet över att känna igen tecknen. Då kan jag stoppa i tid.

Nu kan jag se att jag kommit vidare från den där jobbiga perioden. Senaste år blev en vändpunkt. Min son fick sin adhd-diagnos och har nu fått rätt stöd. Det underlättar vår vardag mer än jag någonsin kunnat ana. Han mår på alla sätt bättre. Vi har också fått ordnat med en del annat stöd i vardagen. Det här har gjort att jag fått bättre kraft att sköta om mig själv också. 

Det krävs ofta en hel del kraft att fråga om hjälp och det behövs en del kraft att ta emot den också. Det kan ändå löna sig att sätta sina krafter på just det. Något att komma ihåg – påminner jag mig själv.

Detta inlägg har 4 kommentarer

  1. Anneli

    Mycket fint och klokt skrivet igen. Hoppas att året 2024 och alla år efter det kommer att vara bra för dig och din familj.

  2. Sabina

    Tack Anneli, det är alltid trevligt att få se att någon har läst mina texter och till och med gillat dem😊 God fortsättning på det nya året.

  3. Ralf

    Människan är tänjbar. Som du säger orkar hon med mycket när det gäller. Problem blir det då det inte finns tillfälle till återhämtning eller att kasta loss – då man inte har något alternativ. Och som slutkörd har man knappt krafter att söka hjälp. Allt det här har du fått erfara. Men du har också kunnat “se realistiskt” hur saker hänger ihop och därför kunnat bearbeta situationen. Glad att din vardag har blivit lättare och ljusare.
    Ralf

  4. Sabina

    Jag är glad att jag jobbat med mig själv under flera år. Det gör att jag ivarjefall ser tecken och mönster bättre numera. Det kommer svackor, men jag vet bättre vad jag borde göra. Jag förstår mig själv bättre. Tack för din kommentar Ralf.

Lämna ett svar