Jag försöker vara positiv. Se det som är bra. Och jag är faktiskt ganska bra på det. Jag kan genuint se det fina jag har och känna tacksamhet över det. Men det kommer dagar, vissa perioder, då allt känns tungt. Så efter en dag med trötthet, kraftlöshet och irritation blev jag idag påmind om allt det fina jag också har.
Världen bara snurrar på. Fortare och fortare. Man ska ständigt synas, prestera och armbåga sig fram. Ibland längtar jag bara efter något lugnare. Något mänskligare. Numera uppskattar jag det lilla och personliga. Det som fortfarande känns äkta. De vänliga orden och de små valen i vardagen som kanske betyder mer än vi tror.
I mitt skapande handlar det alltid om mer än bilder och ord. Det handlar om små påminnelser i vardagen. Om styrka, glädje och om att våga ta ansvar för sitt eget liv. Jag vill själv bära dessa budskap och har inte riktigt hittat något liknande någon annanstans. En design börjar ofta som en tanke, en känsla eller en observation från livet. Ibland skapar jag allt från grunden på datorn. Ibland…
När jag började skapa mina första egna designs visste jag inte riktigt vart det skulle leda. Det var mest något jag ville testa. Men två av de allra första motiven har fått följa med hela vägen. De var med i min första lilla butik till den jag har idag. Och de betyder fortfarande lika mycket. Både för att jag själv gillar dem och för att de har budskap som känns…
Jag har länge gillat ord som ger en tankeställare. Ord som ger kraft och igenkänning. Eller bara känns fina att dela. Jag brukade hitta fina texter här och där och ville gärna dela tankarna. Jag har använt dem mycket i mina bloggtexter. Småningom började jag tänka att jag kanske kunde skapa något mer också. Skapa med bild och ord. Skapa något man kunde ha med sig - på kläder, på…
Ibland – mitt i tacksamheten över livet idag – kan jag få en känsla av att det svåra är förbi. Att jag har kommit igenom och lärt mig så mycket. Att jag har blivit klokare och att vägen framåt nu ska bli lugnare. Men livet tar inga pauser. Och när jag tror att jag har lämnat det svåraste bakom mig – påminns jag om att nya utmaningar alltid väntar. Jag kan känna en sorg. En liten, tyst besvikelse över att jag inte bara får vara ifred från svårigheter nu. Har jag inte redan haft min del? Men det är i dessa utmaningar vi verkligen hittar vår styrka. Livet blir inte lättare – men vi blir starkare.
Ord, bilder och små glimtar av inspiration har alltid haft en särskild plats i mitt liv. Jag har alltid dragits till korta texter som ger en ny insikt, citat som sätter ord på känslor och små glimtar av humor som lyser upp vardagen. Nu vill jag dela vidare det jag själv uppskattar. Och mitt inspirationsbrev är mitt sätt att göra det. Här berättar jag mer om varför jag startade det och vad du kan förvänta dig om du följer med på resan.
För ett år sedan bestämde jag mig för att börja ta bättre hand om min hälsa. Jag ville få in motion i vardagen – främst för att få mer energi och också ork för egna intressen. Jag har alltid vetat att jag mår bättre när jag rör på mig - men ändå har jag gång på gång satt mig själv sist. Jag skulle börja med små steg. Mitt tydliga mål var att skapa en vana. Jag vet hur jag ofta börjat ivrig och full av inspiration. För att sedan se det ebba ut efter ett tag. Man behöver inte vänta på en särskild tidpunkt – ett nytt år eller en annan milstolpe. Det viktigaste är att börja. Och det kan du göra nu. Nu ett år senare är jag så glad att jag började.
Att kunna se det fina man har och vara tacksam för det är på sätt och vis en gåva. Livet känns lättare när man lyckas öppna ögonen för allt det man kan vara tacksam för. I dessa nyårstider blir jag påmind om ett fint minne jag är så tacksam för. Min mamma hade fått sin cancerdiagnos på sommaren... Så på nyårsafton ringer hon mig från sjukhuset. Jag står där i tamburen och hör hennes glada och klara stämma i telefonen. Det var en glimt av min så kallade riktiga mamma jag fick där på nyårsafton. Jag fick en liten stund med min mamma igen. Tack.
Jag blundar och öppnar ögonen igen. Jag ser den blanka vattenytan sväva fram. Jag ser vattnet göra mjuka kullar och dalar. Hela jag följer dem - upp och ner och upp igen… Mitt hår fladdrar i vinden. Jag lyfter blicken och ser horisonten långt där borta. En liten kobbe är det enda som syns på vattnet. Några måsar flyger en bit ifrån. Himlen är blå med några mjuka molntussar här och var. Jag njuter.