Jag har den senaste tiden – till min häpnad – konstaterat att jag hamnat in i något av ett medberoendemönster igen. Den här gången är det inte fråga om någon som missbrukar, som det var när jag växte upp med min mamma. Men jag märker att jag följer lite samma mönster som då. Jag sätter mig själv och mina behov åt sidan för att ställa upp för en annan, för att någon annan ska ha det bra.
Jag läste ett inlägg på sociala medier om medberoende. Jag kände igen mig både från förr – men till min förvåning också i dagens läge. Jag har vuxit upp med det mönstret och det faller mig antagligen naturligt att göra så – jag sätter mig själv sist. Tiden och orken ska räcka till annat. Om det blir något över kan jag göra något för mig själv. Men det blir ju sällan något över.
I korthet läste jag bland annat att om man växer upp med en förälder som är alkoholist eller har en psykisk sjukdom så är det deras behov som är viktigare. Man får inte gå igenom sin uppväxt på ett sunt och naturligt sätt. Man ser alltid till andras behov och anpassar sig efter andra. Det fortsätter i vuxen ålder. Grunden är att man aldrig fått lära sig att de egna behoven är viktiga – man växer upp med att andras behov är viktigare än de egna.
Min 10-årige son har en okänd muskelsjukdom och vardagen med honom har blivit allt kämpigare. Han behöver en hel del rehabilitering. Det är jobbigt för både honom och mig.
Min son bär ju också på en stor sorg. Han kan inte röra sig som andra. Han behöver hjälp med saker andra i hans ålder redan klarar själv. Han kan inte röra sig självständigt utomhus. Skillnaden märks mer och mer då han blir äldre. Det här är ju en sorg även för mig. Jag vill göra det så bra som möjligt för honom. Men det är en svår balansgång.
Jag hjälper och parerar för att hålla hans humör uppe. Jag försöker balansera hur mycket jag hjälper och hur mycket han ska göra själv. Det gäller att se hurdan situationen är – läsa in stämningen. Hur trött är han, hurdant humör är han på, är han bara lat och utnyttjar mig nu eller behöver han verkligen hjälpen? Det kan vara ganska utmattande.
Jag vet att jag är en stark person,
men just nu känner jag mig så utmattad.
Swedishmotivator
Ibland orkar jag bara inte med utbrotten och att ständigt kämpa i motvind. En del dagar orkar han bättre än andra. Jag vill att hans rörelseförmåga upprätthålls samtidigt som jag vill hjälpa honom med det han behöver. Jag vill att han också får leva som en ”vanlig” 10-åring och inte ständigt vara tvungen att fundera över träning och sin sjukdom. Jag försöker balansera.
Det känns i mellanåt som om hur jag än gör så gör jag fel. Du borde si och du borde så… Ibland känns det som om jag inte gör något rätt. Varken enligt andra eller enligt min son. Samtidigt känner jag krafterna tryta. Jag försöker sköta om även mig själv för att orka och må bra. Men det vill ofta gå till det gamla mönstret att krafterna bara räcker till annat. Jag själv får vänta.
Skillnaden från tidigare är att jag nu är den vuxna. Nu är det mitt ansvar. Då – med min mamma – var det inte mitt ansvar. Men det är ändå viktigt att komma ihåg mig själv också. Mår jag själv inte bra har jag svårt att hjälpa någon annan. Det är också betydelsefullt att visa min son att det är viktigt att även sköta om sig själv. Det vill jag gärna ge honom inför livet.
Om inte du fungerar så blir det svårt att få annat att fungera.
Tänk på det när du fördelar tid och energi.
Stresspodden
Jag är glad att jag såg det där inlägget. Det öppnade ögonen för mig. Jag har ju vetat att det är viktigt att jag sköter mig själv också för att orka och må bra. Till en viss del har jag lyckats med det – men jag märker nu att jag ännu har en bit att gå.
Nu försöker jag ändra på mönstret. Det första steget är gjort – att bli medveten. För att orka hjälpa och stöda min son på bästa möjliga sätt – vilket ju är det jag vill – behöver jag sköta om mig själv. Jag behöver ge den tid som behövs. Jag har tagit de första stegen på min väg. Ett steg i taget. Tack för inlägget som väckte mig.
Varje dag är en ny möjlighet att ändra ditt liv.
Hidastaelämää
