Blogg

Det blir inte alltid som man tänkt sig,
men det kan bli bra ändå. 

Jag kan inte hänga upp livet på något jag inte kan kontrollera. Det jag kan påverka är hur jag hanterar saker. Hur jag går vidare. Hur jag bygger upp mitt liv. Det här har jag efter flera år insett.  

När jag var yngre gillade jag inte att läsa om personer som klarat sig ur ett missbruk. Personer som sen klarat att reda upp sitt liv och sina relationer. Varför hände det aldrig oss? kände jag. Ja, ja sen blir allt bra till slut, men det hände ju aldrig oss, tänkte jag. Jag var lite sur på det. 

Men nu ser jag att jag ju ändå lyckades vända mitt liv till något fint. Det blev inte som jag tänkt mig, men jag har det bra nu. Jag har liksom gått igenom den där processen själv, utan henne – min mamma. Inte som jag önskade, men så som jag kunde. Jag kunde inte påverka hur min mamma gjorde och hanterade saker. Men mitt eget agerande kunde – och kan – jag påverka. 

Det kunde ha varit bra och till stor hjälp att då någongång när jag var mitt i eländet ha stött på en sådan här historia också. Jag hoppas mitt inlägg kan ge någon hopp och hjälp.

Min mamma var på rehab flera gånger. Det blev bra en tid men sen kom återfallen. Hon kunde aldrig riktigt på djupet medge att hon var alkoholist. Hon kämpade alltid emot det ordet och försökte få folk att förstå att hon led av depression, inte alkoholism. Jag sade att jag inte nekar depressionen, men hon är också alkoholist. Det är otaliga gånger vi förde den diskussionen. 

Jag försökte få henne att förstå, att inse och erkänna att det kan ha börjat med depression, men sedan har hon också fått alkoholproblem. Det spelar ingen roll för mig vad som kom först. Situationen är den nu. Och hon måste ta itu med alkoholproblemet för att någonsin bli fri depressionen. Hon tänkte tvärtom. Hon trodde alkoholen skulle försvinna automatiskt om hon blev frisk från depressionen. Det var så frustrerande att föra denna diskussion om och om igen. Den ledde aldrig någonstans. 

Hon hade så svårt att erkänna att hon var alkoholist. För henne var en alkoholist en person som verkligen gått ner sig, en som satt på parkbänken och söp och inte hade något annat. Kanske till och med skröt om sitt drickande. Hon ansåg sig bättre. Hon var inte sådan. Hon var ju från en ordentlig familj. Hon var ordentlig. 

Ändå såg hon inte ner på dessa människor. Hon kände för dem. Hon hade empati. Hon ville hjälpa. Men – hon var inte som de. Hon kunde inte se att alla inte är lika i sin alkoholism. Människor är olika annars också. Det finns alkoholister överallt bland oss – i alla sorters familjer – en familjefar med små barn, en högt uppsatt direktör, en arbetslös, en mormor, en studerande ungdom…

In i det sista medgav hon inte att hon var missbrukare – alkohol- och pillermissbrukare. Hon hade sin depression, vilket ingen någonsin nekade att hon hade. Hon hade gått igenom orättvisor och svårigheter. Hon hade varit för snäll och blivit utnyttjad i livet. Hon hade blivit dåligt behandlad. Det var andras och omständigheternas fel. 

Hon kunde inte riktigt se sin egen andel i hur livet gått. Hon lyckades inte ta ansvar över sitt eget liv. Ibland har man inte möjlighet att få reda ut saker med den man tycker felat en. Men det gör inte att man inte kan gå vidare. Du har själv ansvar över ditt eget liv, hur du hanterar saker. Du har val. 

Jag fick aldrig riktigt reda upp något med min mamma. Alla försök fick henne att resa försvarsmurarna och det ledde ingenvart. Försökte vi diskutera försvarade hon sig genast. Hon kunde inte alls hantera situationen. Hon hade mycket dåligt samvete över hur vi barn fått växa upp, det medgav hon. Hon var så olycklig över det. Men sen kom försvaret upp. Hon var ett offer av omständigheterna – av livet. 

Det går ändå att komma vidare fast man inte får en uppgörelse med personen som sårat en, som gjort en illa. Det kanske tar en lite längre tid, men det går. Jag har gjort det. Du kan inte kontrollera hur andra hanterar saker, men du kan alltid jobba med dig själv. En dag kan du lämna det bakom dig. Det här hade jag svårt att tro, men nu har jag faktiskt kommit dit. Och det känns bra. 

Sluta aldrig kämpa. 
Sluta aldrig tro. 
Ge aldrig upp. 
Din tid kommer!