Blogg

Jag har aldrig tänkt en medicin ska bota mig från min depression. Det fungerar inte så. Men den har hjälpt mig att överhuvudtaget komma igång. Utan den skulle jag ha haft otroligt mycket jobbigare att alls ta itu med någonting. Om jag alls skulle ha lyckats.

Med hjälp av medicinen orkade jag ta itu med samtalsterapi och börja jobba med mig själv. Något som var nödvändigt för att jag skulle börja må bra. Kanske jag skulle ha varit där jag är idag även utan medicinen – men vägen skulle definitivt ha varit jobbigare. Vägen har varit jobbig nog. 

Jag har alltid varit lite emot medicinering. Varit mycket försiktig. Det beror säkert en hel del på mina erfarenheter av min mammas missbruk. Men vissa mediciner är också bra och kan verkligen vara ett hjälpmedel. 

Min mamma åt antidepressiva mediciner – men vad jag minns gick hon inte regelbundet i terapi. Det var någon period lite här och där – men det skulle nog ha behövts något mer bestående. För henne blev det inte en kombination på rätt sätt.

Jag har mest ett minne av att hon nu och då hade tid hos en läkare som skrev ut medicin åt henne. Hon fick åtminstone antidepressiva-, ångestdämpande- och sömntabletter. Eventuellt något mer. Jag var inte helt insatt i det.

Sömnmedicinen blev något hon på grund av sina svåra sömnproblem började missbruka.  Hon kunde ta flera tabletter på en natt. Hon låg sömnlös och var ofta halvt frånvarande då hon tog mer och mer mitt i natten. Hon kom inte alltid ihåg hur mycket hon tagit. 

Hon lugnade alltid mig med att säga att det bara är insomningstabletter, inte stark sömnmedicin. Som yngre tänkte jag att det väl var ok då. Det var mycket jag trodde på vad hon sa. 

Det tog till exempel flera år före jag insåg att hon var alkoholist. Jag kommer ihåg att min storebror insåg det mycket tidigare än jag. När han första gången sa det åt mig försvarade jag mamma och sa att det inte stämmer. Min bild av en alkoholist hade skapats av min mammas bild. Hon var ju ingen som satt ute på gatan och söp. Och hon hade ju också sina nyktra perioder. Då är man ju inte alkoholist. (Det blir inte alltid som man tänkt sig)

You are not responsible for the programming you received in childhood. 
As an adult, you are 100% responsible for fixing it. 

Min mamma blandade ju också sin sömnmedicin och sin medicin mot depressionen och ångesten med alkohol. Det här är ju inte heller en bra kombination. Då snarare stjälper än hjälper medicinen. 

Hon kunde också glömma om hon tagit sin medicin och då kanske ta dubbeldos någon dag eller inget alls en annan dag. Eftersom hon inte sov på nätterna blev också dygnet omvänt ibland och tabletterna kunde tas helt olika tider på dygnet. Med de lugnande tabletterna var det som med sömnmedicinen. Hade hon druckit kunde hon överdosera av ren panik av att de inte tycktes hjälpa eller av att hon inte kom ihåg att hon redan tagit av dem.

Jag själv har fått hjälp av antidepressiva medel några gånger i mitt liv. Det har känts som ett bakslag då jag varit tvungen att åter börja med medicineringen. Är jag faktiskt här igen? Blir det aldrig bra? Jag har känt mig så misslyckad. Men så har jag svalt stoltheten och ändå börjat om. Det är jag idag glad för. (En dag kommer du titta tillbaka)

Du måste också känna dig färdig för en förändring. Ibland känns det tryggare att stanna kvar i misären för det är den du känner till. Förändring är alltid lite skrämmande – fastän det skulle vara till något bättre. Men jag har vid något skede alltid kommit till en punkt då jag känt att nu får det räcka – jag vill må bra nu.

Jag är redo att stänga dörren till det förflutna.
Jag öppnar dörren till framtiden.
Jag tar ett djupt andetag, stiger in 
och startar ett nytt kapitel av mitt liv.

Swedishmotivator

Jag har också följt instruktionerna väl och dessutom jobbat med mig själv. Jag har inte förväntat mig att medicinen ska göra hela jobbet för mig. Jag har tagit den som ett hjälpmedel. Och på ett eller annat sätt har den hjälpt mig komma igång. 

När jag skriver det här låter det som om jag skulle vara en mönsterelev – och lite av en besserwisser. Det är nog långt ifrån vad jag är. Men jag har ju ett ansvar över hur jag väljer att göra. Vill jag må bra? Varför då sabotera för mig? Varför inte försöka göra det så rätt som möjligt så är också vägen något lättare? Jag har ett val hur jag gör – och hurdan inställning jag har.

Min mening i det här inlägget är inte att framföra några bevis på att medicinering hjälper. Alla får ha sin åsikt. Jag vill bara dela med mig om hur det varit för mig. Och för mig har det varit ett hjälpmedel. Endast medicin skulle inte ha gjort att jag är var jag är idag. Men kombinationen medicin, terapi och att jobba med mig själv har gjort det.

Rätt använd kan medicin ge dig en stor hjälp. Ett stöd på din väg. 

Min styrka kom inte från att lyfta vikter. 
Min styrka kom från att lyfta upp mig själv 
varje gång jag föll ner.

Swedishmotivator