Jag kommer så tydligt ihåg känslan då min mamma inte klarade av att bo hemma mer. Hon hade efter mycket kämpande fått en plats på ett servicehem. Nu skulle hon flytta dit.
Jag och min svägerska skulle köra henne dit. Vi packade ihop lite saker. Jag skulle hämta mer senare. Det var tungt och stämningen var lite spänd. Jag vet inte om min mamma helt förstod situationen. Hon hade ju den senaste tiden åkt in och ut på sjukhuset. Varit borta en tid, men sen igen kommit hem. Jag tror hon tänkte att det var mer tillfälligt nu också.
Ivarjefall tror jag hon intalade sig själv så. För det var nog för svårt att ta in det faktum att hon var tvungen att lämna sitt hem – att flytta in på ett servicehem i hennes ålder. Hon såg sig ju inte ännu som en åldring. Det var ju på grund av sjukdomen hon blivit som en åldring. Min mamma hade cancer.
Jag var spänd – som jag så ofta var i min mammas sällskap numera. Jag blev nervös och irriterad på hela situatonen. Samtidigt kände jag en enorm sorg inom mig. Det var tungt och smärtsamt. Min svägerska tog tag i saken och bad mig hämta bilen till dörren. Hon skulle hjälpa min mamma med ytterkläderna.
Jag hämtade bilen och stannade framför trappuppgången. Jag öppnade dörren till trappan. Jag kommer evigt ihåg synen och känslan då jag såg min mamma ovanför den sista trappsatsen stödd av min svägerska. Min mamma såg så svag och bräcklig ut. Hon pausade en stund före hon långsamt kom ner för de sista trapporna.
Jag kände en stor sorg. Det kändes som en milstolpe i livet. Jag fick tårar i ögonen. Jag kunde höra ödesmättad musik i mina öron. Det kändes som domedagen. Nästan som om allt skedde i slow motion. Det här var början på slutet.
Hon skulle aldrig komma hem hit igen. Hon gick ner för trappan för en sista gång. Trappan hon gått upp och ner i så många år. Första gången som ung och gift småbarnsmor med mig i magen. Vad allt kom hon inte att uppleva här? Vad allt kom inte att hända mellan den där första gången hon gick upp för trappan och denna sista gång hon gick ner?
Livet. I stort och smått. Glädje och sorg. Lycka och djup misär. Godhet och ondska. Uppgång och nedgång. Lugn och ro och dramatik. Välkomnanden och farväl. Livet. Tyvärr med alltför många motgångar.
Och han viskade till den djupa älven:
– Kommer sorgen någonsin att ta slut?
Älven svarade: – Allt har ett slut.
– Nej, inte du. Du har funnits här så länge jag levt.
– Det stämmer. Jag fanns här när du föddes precis som jag finns här nu, men du misstar dig om du tror att jag är samma älv nu som då.
Vi tar slut och börjar om hela tiden, både älvar och människor.
Peter Svärdsmyr
När jag sedan nästa dag kom ensam till bostaden för att hämta lite mer saker som jag skulle föra till min mamma brast det totalt för mig. Jag kom in i den tomma bostaden. Såg min mammas hem. Såg hennes saker. Såg mitt barndomshem. Minnena vällde över mig. En förfärlig sorg. Jag sjönk ihop på golvet och bara grät och grät. Allt var så slutligt.
Sedan samlade jag mig och försökte packa med allt som kunde få min mamma att känna sig mer hemma på servicehemmet.
När min mamma flyttade in på servicehemmet visste man att hon inte hade mycket tid kvar i livet. Umgänget blir lite speciellt då man vet det. Jag gjorde några strävsamma försök att reda upp vårt gemensamma förflutna. Först var jag lite hoppfull – men märkte sedan att det inte alls gick.
Hon var på något sätt så pass tärd av sin sjukdom och på sätt och vis lite frånvarande. Det var inte riktigt som om hon var helt insatt i det förflutna. Det var som om hon var för svag att sätta sig in i det och reda upp något. Det är svårt att förklara hur det kändes. Ivarjefall blev det inte så där fint som på film att man hinner reda upp olägenheter just före döden skiljer en åt.
Sista gången jag såg henne vid liv satt jag hela kvällen vid hennes bädd. Hon sov. Jag pratade med henne. Jag sa att det är okej att hon går nu. Jag älskar henne och jag förlåter henne. Jag satt och kom ihåg vårt liv – mest de fina minnena.
Efter hennes död var det att ta itu med redogörelsen själv. Det här har jag skrivit mycket om tidigare (t ex i inläggen ”Det blir inte alltid som man tänkt sig” och ”Hoppet är det sista man förlorar”). Har man inte möjlighet att reda upp saker med personen som det varit problem med får man ta och reda upp det själv för att komma vidare. Det är också fullt möjligt har jag konstaterat. Och det är – framför allt – lönsamt för ditt välmående.
Och det enda du egentligen behövde göra var att acceptera.
Gråta ut, falla tungt, hårt, utan prestige, sårbar, svag på riktigt.
Gå sönder och sen långsamt, men bestämt resa dig upp igen.
Genom smutsen, skiten, mörkret.
Som det gröna på våren ur jorden.
Peter Svärdsmyr
❤️❤️❤️