Jag fortsätter mina tankar om min mamma och adhd*.
Min mamma kände sig annorlunda än resten av sin barndomsfamilj. Så där karikatyrmässigt kunde man rita en familj i kanske brungröna nyanser – likt träd, kanske tallar – och så kommer min mamma insprakande som en rosa blomma mitt bland tallarna.
Så har jag alltid sett det. Kanske inte just som tallar och blomma – men på något sätt har jag upplevt olikheterna. Min mamma kändes liksom mer som en udda fågel i familjen. Tallarna kändes mer stabila och jordnära. Medan blomman var mer livfull och känslig.
Som jag skrivit tidigare kändes min mamma överhuvudtaget lite annorlunda än andra (”Min mammas födelsedag till ära”). Jag var stolt över henne. Jag gillade att hon var lite annorlunda – mer livfull på något sätt. Men det goda i det förstördes en hel del av alkohol- och tablettmissbruket.
Jag vill påpeka att det inte är något negativt med tallarna – bara annorlunda än blomman. Jag och min mormor (en av ”tallarna”) stod varandra nära och hon hör till de mest viktiga personerna i mitt liv. Jag älskade henne – liksom jag älskade min mamma.
Min mamma kunde senare i livet beskylla sina föräldrar för att hon inte fått studera det hon ville. Andra närstående har varit av en annan åsikt. Visst kunde föräldrarna föreslå något, men valde man något annat var det inget som på något sätt hindrades. Jag tror min mamma endast hade en vag tanke om vad hon ville bli. Hon visste nog vad hon gillade, men det fanns ingen tydlig plan – något konkret hon ville.
Då var det nog lättare att få en viss hjälp på traven – ett förslag, stuktur, en plan. Föräldrarna hjälpte henne med det. Men för henne blev det med åren av motgångar och missbruk som om hon inte fått bestämma. Hon fick inte den yrkesbana hon ville ha. Det var deras fel. De var för stränga. Här tog hon inte heller riktigt sitt eget ansvar som jag skrivit om tidigare (”Det blir inte alltid som man tänkt sig”). De flesta motgångar i hennes liv beskylldes på något annat eller någon annan.
När det var mycket i min mammas liv eller när tankarna snurrade på i huvudet blev det jobbigt att läsa dagstidningen varje dag. Tidningarna samlades på hög och blev bara fler och fler – vilket ju stressade henne ännu mer. Men de kunde inte heller slängas. Hon skulle ju ännu läsa dem alla. Men varje dag kom en ny och stressen bara växte. Hon hade väldigt svårt att låta mig städa upp och slänga tidningarna då jag insett att de inte blir lästa. Hon kommer inte ifatt. Nu var det dags att nolla läget och börja om.
Hon hade också en viss egen ordning i röran som hon konstigt nog hade någorlunda kontroll över. Hon kunde ha skrivit någon anteckning om något på en tidningskant och den tidningen var på just en viss plats. Alltså det kunde vara underst i en hög av andra papper till höger på matsalsbordet. Typ.
Behövde hon anteckningen kunde hon faktiskt ganska snabbt hitta rätt. Därför blev ju stressen av att jag städade ännu större. Jag stökade ju till hennes ”ordning”. Med åren blev jag ju van att alltid kolla noga ifall det fanns någon anteckning på tidningarna jag slängde.
När jag sedan flyttade ut kunde oredan växa så att det till slut blev helt oöverkomligt för henne att komma igång med att reda ut något. Det blev bara mer och mer som samlades i hög. Maten blev gammal i kylskåpet. Hon köpte nytt utan att inse att hon ännu hade samma sak hemma. Det gamla blev kvar längre och längre in i skåpet.
Jag skrev senast hur hon inte kunde tåla oreda – men det blev för mycket att ens börja ta itu med det sedan. När jag ännu bodde hemma kunde vi ändå ha någonslags mellanordning i hemmet. Oftast var det jag som tog upp städandet – isynnerhet under dåliga perioder. Men i och med min städning kunde hon upprätthålla sin ”stökiga ordning” och på det sättet höll vi upp någonslags ordning.
Min mamma var en mycket känslig person. Hon hade starka känslor. Hon kunde vara jättelycklig och hon kunde vara djupt olycklig. Hon kunde lätt bli sårad och ledsen. Jag kunde direkt se när något sårade min mamma. Jag kunde ofta se helheten hur den andra inte menat att såra. Den andra var faktiskt inte ens medveten om att hon blivit sårad. Jag såg det så ofta – och ibland försökte jag medla.
Du är inte för känslig.
Du överreagerar inte.
Om det sårar dig, då sårar det dig.
Swedishmotivator
Ibland kunde jag hindra det före det ens skett. Jag bytte samtalsämne. Jag undvek att berätta vissa saker eller valde att berätta valda delar. Jag tyckte det var så onödigt att hon skulle bli sårad och ledsen. Hon hade det tillräckligt svårt ändå. Jag ville skydda henne.
Om jag vill hitta någon mening med dessa tankar om adhd och min mamma – så är det att framtida generationer kan få hjälp i tid. Jag är så tacksam över att min brorsdotter och min son fått sin diagnos och fått all den vetskap om den så att de kan få ett lättare liv. De får verktygen och förståelsen som kan hjälpa dem i livet.
Adhd har konstaterats vara starkt ärftligt, så bättre att tala om det och vara öppen. Och inte bara tala om det i sin egen familj, men också så att fler och fler blir medvetna och finner förståelse och finner hjälp. Det är inget fel på en – man fungerar bara lite annorlunda. Det är bra att veta både själv och för andra att veta. Olikheter kompletterar varandra.
Relationer och kunskap måste hela tiden upprätthållas.
Att stå stilla i en värld som hela tiden rör sig framåt
är i relativa termer samma sak som att gå tillbaka.
Utvecklas du därför inte, då kommer du att avvecklas.
Christer Olsson
PS! Jag vill påpeka att jag inte har någon medicinsk utbildning och kan inte avgöra om någon har diagnos eller inte. Jag delar med mig av mina tankar och saker jag själv kommit till efter att ha tagit reda på en hel del om adhd samt sett personer med diagnosen på nära håll.
* ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder): avser en aktivitets- och uppmärksamhetsstörning, där de centrala symptomen är överaktivitet, impulsivitet och problem med att styra uppmärksamheten.
