Ibland har det nästan känts som om min mamma hade flera liv. Nu menar jag så som man brukar säga om en katt. Hon klarade sig mirakulöst ur flera ”nära ögat” situationer. Nu och då kan jag lite sorgset tänka att hon fick så många nya chanser och ändå blev det som det blev.
När jag var fyra år var hela vår familj med om en älgkrock. Det var en mörk augustinatt. Vi var på väg mot vårt sommarställe. Plötsligt var älgen där rakt framför bilen – och krasch! Min bror och jag låg och sov på bakbänken. Vi föll ner på golvet och skadade oss inte nämnvärt. Min pappa körde och fick inte heller några större skador. Min mamma fick älgkalven i famnen och glassplitter i ögonen. Otroligt nog klarade hon sig så bra att hon kunde åka hem tillsammans med oss. Men det har berättats åt mig att det var mycket nära att det gått riktigt illa för henne.
Då min mamma och jag spenderade en sommar på Cypern var det åter en nära ögat situation i en bil. Det fanns en ökänd taxichaufför som körde omkring på ön. Vi åkte i vår väns bil då denna taxichaufför körde så vårdslöst att vi var mycket nära att i hög hastighet frontalkrocka med en annan bil. Det förunderliga är att han som körde vår bil senare dog i en bilolycka just med denna taxichaufför inblandad. Mannen jag talar om var min mammas vän Costas som jag nämnt tidigare (”Min mammas födelsedag till ära”).
Min mammas missbruk av både alkohol och tabletter resulterade ju också i en del farliga situationer. Både då hon blandade allt på ett farligt sätt och då hon överdoserade. Hennes destruktiva leverne gav henne också en hel del hälsoproblem. Hon var inne på otaliga undersökningar och åt flera olika mediciner. Hon var intagen på sjukhus ibland. Men – hon kom alltid tillbaka.
Hon fick en hjärninflammation och vi hittade henne medvetslös bredvid sängen. Det var i sista minuten hon fick hjälp. Chanserna att komma tillbaka efter det här var små. Hon låg en månad på sjukhus. Men – hon överlevde. Det var här hennes epilepsi började. Jag skrev om det här i ett tidigare inlägg ”Hoppet är det sista man förlorar”.
Jag har tidigare skrivit om hur min mamma i flera år sällskapade med en man som misshandlade henne (”Han slog mig med flaskan”). Ja – under dessa år fanns ju en hel del nära ögat situationer. Min mammas huvud slogs flera gånger mot en stenvägg så hon tappade medvetandet. Misshandlaren ströp henne så hon tappade medvetandet. Hon sparkades på. Hon blev slagen. Hon blev hotad med pistol. Det fanns verkligen flera livshotande situationer under dessa år.
Det jag försöker måla upp här är att det känns som om hon hade väldigt många nära ögat situationer i sitt liv. Det hände det ena och det andra – men på något sätt klarade hon sig alltid. På ett eller annat sätt. Därför var det svårt för mig att sedan på slutet ta in att hon faktiskt var döende i cancer.
Jag visste det. Jag förstod det. Cancern var obotlig och hon hade inte lång tid kvar i livet. Ändå kändes det som om hon säkert ändå överlever även detta. Ivarjefall några år. Hon hade ju alltid klarat sig. Men nu var tiden inne. Nu tog det faktiskt slut. Visserligen klarade hon sig kanske några månader längre än väntat. Men nu var det slut på chanserna – på de nio liven.
Jag kan ibland undra om de var meningen som väckarklockor åt henne. Alla dessa nära på tillfällen. Men det känns som om hon missade dem helt och fullständigt. Eller gjorde hon det? Ja – det vet jag ju inte. För mig kan det kännas så. Hon hade svårt att släppa taget om allt tråkigt som hänt i hennes liv. Hon fastnade. Hon blev bitter. Hon kände sig som ett offer.
Men hon hade också – vad som ofta kändes som – ovanligt mycket motgångar och otrolig otur många gånger. Så egentligen vet jag ju inte hur mycker hon faktiskt försökte och hur hon kämpade. Jag vet att hon stundvis gjorde det. Men hur mycket vet jag ju egentligen inte. Försökte hon ta vara på chanserna?
En av de svåraste läxorna i livet är att släppa taget.
Huruvida det är skuld, ilska, kärlek, förlust eller svek.
Förändring är aldrig lätt.
Vi kämpar för att hålla oss kvar och vi kämpar för att släppa taget.
Swedishmotivator
