Blogg

Jag har tidigare skrivit om hur det var som en bergochdalbana att växa upp med min mamma. Hon var underbar, kärleksfull och vi hade så roligt tillsammans – och hon var hemsk, anklagande och tryckte ner mig.

Här ett utdrag från min dagbok skrivet i december då jag var 15 år. Jag var ganska arg vid tillfället och jag ber färdigt om ursäkt för svordomarna. Men jag lämnar dem kvar för de ger en bild av ilskan och känslan av hopplöshet jag hade då. Jag hade äntligen i dagboken börjat få ut något av mitt inre. 

(Du kan också läsa inlägget Ju mer du förnekar dina känslor desto mer växer de, där jag skriver om då jag inte ännu börjat uttrycka mig så mycket i dagboken.)

Små detaljer är ändrade så att det är lättare att förstå, men annars är det ordagrant från dagboken:

Det här är hemskt! Mamma är full. Hon anklagar mig för ungefär allt. Det har varit så här de senaste dagarna. Jag har farit till pappa sen. Och idag far jag igen. Mamma säger hela tiden att hon kommer att dricka mer om jag far. Här är ett helvete. 

Och så försöker hon få mig att tycka illa om pappa hela tiden. Hon säger allt möjligt ont om honom. Men om jag skulle säga det till henne nu, så skulle hon säga precis tvärtom och säga att jag missförstått henne. 

Och så försöker hon hela tiden reta upp mig. Det är hemskt. Varför är inte allt som förut igen? Varför måste det vara så här? Varför, VARFÖR, VARFÖR? Fuck you, helvete också! Och så säger hon att hon gör allt det här bara för att uppfostra mig. Jävla satans liv!!!! 

HON är besviken på MIG. Jätteroligt att höra det av sin egen mamma. Jätteroligt att se sin egen mamma vara alkoholist och sådan där. Voj sablar också! Varför måste jag ha det så här? HELVETE! Jag har inte ens någon att prata med. 

Vad ska jag göra på julen då? Voj, helvete! Jag skulle kunna skjuta mig själv. Jag har inte ens min hamster mer. Jag kunde ändå prata med honom och krama honom. Inte kan jag ju sitta och prata med väggarna heller? Vad ska jag göra? 

Nu är jag barnslig igen (hör jag mamma säga). Voj helvete! Shut up!

Nästa utdrag från min gamla dagbok är från ett par månader senare. Min mamma hade varit på någotslags vilohem en tid och jag hade bott ensam hemma. Små detaljer är ändrade så att det är lättare att förstå, men annars ordagrant från dagboken:

Mamma har ju kommit hem och allt har varit ett helvete sedan dess. Hon har druckit varje dag. Så där hemskt som förut. Ingen bättring. Kan det inte bli bra? Och det är helt stökigt i köket och resten av hemmet igen. När jag bodde ensam var det städigt. För det var till och med roligt att lite ordna. Men jag vill inte bara städa upp efter andra och när hon inte gör något alls. Hon bara super och planerar att hämnas på misshandlaren. Men inte kan hon ju göra något. Inte ivarjefall när hon super. Huvudsaken är att han lämnar oss i fred nu. 

Jag har farit till pappa varje dag den här veckan, men idag stannar jag kanske hemma för mamma sover nu och efter det brukar det bli bättre. Hoppas jag. Det är inte roligt att fara mitt i natten. Kan hon inte snälla bli bra igen. Inte dricka alkohol alls. SNÄLLA! Men hon försöker inte ens. Och i mellanåt är jag bra och sen är jag dålig igen och så bra och så vidare. Det är hemskt.

Jag har skrivit om det här bergochdalmönstret även tidigare, till exempel i inlägget Hjälplöshetens smärta

Med dagens inlägg vill jag ge andra i en liknande situation möjlighet att känna igen sig. Det är väldigt påfrestande att leva så här. Visserligen blir man van vid det då det – ja, bara är så. Man vet inte om så mycket annat. Men det gör inte saken lättare. Och det är fel att måsta växa upp på det sättet. 

Jag önskar jag hade pratat med någon om det. Jag önskar jag hade sett och förstått att jag inte behövde ha det så. För dig som lever på det här sättet just nu vill jag säga att håll det inte inom dig. Öppna upp och prata med någon trygg vuxen. Skriv ivarjefall dagbok så allt inte bara blir där inne och trycker (Dagboken har inga krav). Och kom ihåg – det är inte ditt fel, det är inte ditt ansvar. Elakheterna är den andras illamående som går ut över dig – det är inget fel på dig. Men det är fel att den andra gör så mot dig.

På min Tips & Hjälp-sida finns länkar till en del ställen du kan vända dig till för att få stöd och hjälp.

Man kan inte skydda barnen från att upptäcka missbruk.
Men man kan hjälpa dem genom att prata om det.

Trygga vuxna