Det var tvära kast då jag växte upp. Ena dagen kunde allt vara trevligt och vi hade det bra och tryggt hemma. Andra dagen kunde det vara totalt kaos och hemmet kändes obehagligt och otryggt. Det här skrev jag också om i inlägget Bergochdalbanan.
Mitt officiella hem var alltid hos min mamma. Men jag var alltid välkommen till min pappa. Så när det blev jobbigt hemma hos min mamma åkte jag ofta till min pappa. Jag tyckte inte om att pendla mellan dessa hem. Jag kände redan då hur jag hade ett enormt behov av att få ha en plats som var mitt hem. En plats där jag hade mina saker och där jag kände mig trygg och hemma.
Som vuxen har mitt hem alltid varit mycket viktigt för mig. Det var en tid jag och min man levde så att jag fick pendla mellan två hem. Jag märkte att jag inte klarade av det. Jag hatade det – kan man säga. Numera pendlar jag inte. Jag har mitt hem på ett ställe och får stanna där. Min man är den som pendlar. Jag är så lättad över det.
Det hjälpte tyvärr inte så väldigt mycket att åka till min pappa då jag inte stod ut hemma hos min mamma. För då jag var borta var jag ju så förskräckligt orolig över min mamma. Jag ringde henne med jämna mellanrum och svarade hon inte blev jag än mer orolig. Ifall hon svarade satt jag hela telefonsamtalet igenom och försökte tolka hur det låg till för tillfället. Var det fara? Var det lugnt? Hade hon druckit mer… Det var mycket påfrestande.
Här ett utdrag från min dagbok då jag var 15 år:
Jag har nu igen varit hos pappa en tid, men är just nu hemma. Jag borde vara här övernatten. Min kanin är hos pappa ännu. Jag är så trött på att leva så här. Misshandlaren hela tiden här och mamma super. Usch!
Liknande dagboksanteckningar återkommer om och om igen. Jag bor hemma. Jag är hos pappa. Jag bor hemma igen. Men sen blir det att fara till pappa igen. Min kanin flyttades av och an och var ju ofta på fel plats. Ofta visste jag inte var jag skulle vara följande natt. Dessa skriverier blandas med att mamma hade börjat ett nya bättre liv. Och i nästa stund dricker hon igen och det är åter ett helvete. Ibland faller det före hon ens kommit igång.
Utdrag från dagboken då jag var 16 år:
Så är vi här på nästa måndag igen. Då förra måndagen drack mamma och det blev ett helvete, så jag for till pappa. Sedan dess har jag har jag varit hos pappa. Nu just är jag hemma. Men jag vet inte var jag ska vara på natten. Min kanin är hos pappa. Det är svårt att bestämma sig. Nu just är mamma nog bra, men… Jag vet inte vad jag ska göra.
Det var väldigt jobbigt och tungt att leva dessa perioder med denna osäkerhet. Hur var det hemma? Kunde jag vara hemma? Skulle det bli ett elände? Skulle jag fara bort genast eller först kolla läget? Det var ju inte så trevligt att fara sent på kvällen – eller mitt i natten. Det fanns gånger jag redan hunnit lägga mig, men så blev det att dra på sig kläderna och åka iväg ändå. Att ständigt vara tvungen att ta beslut om var jag skulle vara var så tungt. Jag bara längtade efter ett tryggt och kärleksfullt hem.
Min mamma kastade ofta allt sitt illamående över mig. Hon kunde reta upp mig tills jag helt tappade fattningen. Och då kunde hon triumfera över hur enkel, svag och dålig jag var. Det här gjorde hon till flera andra närstående också. Sade jag att jag åker till min pappa spydde hon ut än mer av sitt illamående över mig. Då skulle hon dricka mer. Allt blir bara värre då. Hon ville inte se mig mer.
När jag läser dessa gamla dagboksanteckningar kan jag inte annat än vara tacksam över att jag inte är där mer. Jag har skapat mitt eget fina och trygga liv. Visst har jag vissa ärr från den tiden – men de är ärr – inte öppna sår. Jag är inte där mer. Och vad otroligt skönt det är.
Till dig som känner igen dig från mina upplevelser vill jag säga att livet ändå kan bli bra. Du kan skapa ett eget fint liv – trots allt. Det här kunde jag själv nog inte tro på då. Och för att vara riktigt ärlig – inte på flera år. Jag var så mitt i det och allt kändes som om det pågick i all evighet. Jag kunde inte se ett slut.
Jag önskar alla dessa hjälp- och stödorganisationer skulle ha funnits då när jag var ung. Jag hade svårt att tala med någon. Men skulle det ha funnits ett så enkelt sätt att få kontakt med någon som att chatta eller ens skicka epost – tror jag faktiskt jag skulle ha vågat nappa på det.
Vilket stöd jag kunde ha fått. Det gläder mig därför otroligt mycket att det numera finns den möjligheten. Ta tag i den. Det lönar sig. Redan det att få tala ut med någon hjälper. För som jag skrivit tidigare – det är väldigt tungt att hålla allt inom sig och försöka klara sig ensam. Du behöver inte vara ensam. Du är inte ensam.
Jag har lärt mig att sakerna du inte säger
tenderar att skrika högst inombords.
Swedishmotivator
På min Tips & Hjälp -sida finns en del länkar till organisationer med trygga vuxna som kan stöda dig.
Att be om hjälp är inte en svaghet.
Swedishmotivator
