Vi sitter i väntrummet. Min son ska till tandläkaren. I samma byggnad finns hälsovården. Jag konstaterar att det var i den här byggnaden min väg började på allvar. Min väg till att må bättre. Det var ett antal år sedan. Min son fanns inte ännu. Ja, det är verkligen mycket som skett sedan den dagen då jag senast satt i denna byggnad. Mina tankar går tillbaka i tiden. Nu i…
Jag har haft en känsla av att vara övergiven. Jag var bortvald. Det här känner säkert flera igen som vuxit upp med en förälder som missbrukar. Det är missbruket som går före dig. Personen kan säga vad som helst, men handlingarna visar ändå att missbruket går före. Följande är en dröm jag hade som ung. Den gjorde ett starkt intryck på mig, så jag skrev ner den när jag vaknade. Jag kan ju se en hel del symbolik i den här drömmen. Känslan av övergivenhet. Ingen som riktigt såg mig och hur jag mådde. Känslan av att min mamma övergav mig – valde bort mig.
Jag var så fylld av mörker. Jag hade en så djup sorg inom mig. Jag trodde jag aldrig skulle bli fri det. Jag trodde jag var dömd att leva med mörkret i hela mitt liv. Jag var rädd för mitt mörker. Samtidigt som det gav en viss trygghet. Jag visste ju vad det var. Visst kommer jag ihåg det här mörkret. Visst minns jag speciellt vissa stunder. Men när jag nu går igenom mina gamla dagboksanteckningar, hittar dikter jag skrivit och ord jag tagit ut ur sånger… Jag blir nästan chockad över hur otroligt mörkt det var. Avgrundsmörkt. Jag skulle bara vilja krama om mitt unga jag och säga att det kommer att bli bra. Du behöver inte leva i det där mörkret i hela ditt liv.
Min mamma lyckades ofta fixa resor så billigt som möjligt. Så gjorde hon även den gången hon och jag skulle åka till Cypern för att stanna där hela sommaren. Min mamma älskade att upptäcka nya ställen och vi rörde på oss en hel del. Hon pratade med folk och fick tips och idéer. Jag tyckte ibland det var lite jobbigt när vi alltid skulle umgås med någon. Det var ju både för- och nackdelar med det här. Vi upplevde mycket och träffade godhjärtade och givmilda människor. Men vi stötte ju också på mindre trevliga personer.
Jag går vid kanten av ett stup. Minsta lilla felsteg kan få mig att störta ner. Det gäller att vara på sin vakt. Jag vacklar till. Jag balanserar. Jag går stundvis lite stadigare. Går lite säkrare. Men marken ger vika och ena foten glider ner. Jag lyckas klamra mig fast. Jag faller inte. Jag stiger upp och fortsätter. Fortsätter på osäkra ben. På osäker mark. Jag vacklar till. Jag rasar…
Ibland har det nästan känts som om min mamma hade flera liv. Nu menar jag så som man brukar säga om en katt. Hon klarade sig mirakulöst ur flera ”nära ögat” situationer. Nu och då kan jag lite sorgset tänka att hon fick så många nya chanser och ändå blev det som det blev. När jag var fyra år var hela vår familj med om en älgkrock. Det var en…
Jag drömde häromnatten att jag stod och hällde ut spriten i diskhon. Jag var arg, förbannad och samtidigt väldigt ledsen och olycklig. När jag vaknade fanns känslan starkt kvar. Allt var så bekant. Det hände ibland att jag tömde min mammas öl- eller vinflaskor i diskhon. Jag gjorde det faktiskt inte så ofta för det blev ju ett rama skri av det. Hon blev panikartat arg på mig. Och jag…
Min mamma hade en del förhållanden i sitt liv. Hon var lite flirtig av sig och hennes sociala förmåga lockade till sig både bättre och sämre folk. Jag gillade sällan hennes manliga bekanta. Det var ju inte som om hon i lugn och ro började dejta någon. Nej - här föll de direkt in i vårt hem med alkoholen som följeslagare. Det var många år jag levde med tanken att män antingen misshandlar, är otrogna eller är missbrukare.
Min mamma kände sig annorlunda än resten av sin barndomsfamilj. Så där karikatyrmässigt kunde man rita en familj i kanske brungröna nyanser – likt träd, kanske tallar – och så kommer min mamma insprakande som en rosa blomma mitt bland tallarna. Om jag vill hitta någon mening med dessa tankar om adhd och min mamma – så är det att framtida generationer kan få hjälp i tid. Det är inget fel på en – man fungerar bara lite annorlunda. Det är bra att veta både själv och för andra att veta.
Jag kommer så tydligt ihåg känslan då min mamma inte klarade av att bo hemma mer. Hon hade efter mycket kämpande fått en plats på ett servicehem. Nu skulle hon flytta dit. Jag hämtade bilen och stannade framför trappuppgången. Min mamma såg så svag och bräcklig ut. Hon pausade en stund före hon långsamt kom ner för de sista trapporna. Jag fick tårar i ögonen. Jag kunde höra ödesmättad musik i mina öron. Det kändes som domedagen. Nästan som om allt skedde i slow motion. Det här var början på slutet.