Om personlig utveckling och lärdomar livet gett.
Jag har skrivit om det tidigare, men ändå lite glömt bort det själv. Hur välgörande det kan vara att skriva dagbok. I vissa stunder under årens lopp har jag ändå tagit fram dagboken. Då när jag känt ett behov att få ut något. När något värker inom mig som jag inte riktigt vet vad det är. När jag velat reda ut mina tankar för att ens kunna börja tala med någon.
En annan sak jag också lite kommit ifrån är musiken. Jag som alltid älskat musik. Jag lyssnade för en tid sedan på musik med hörlurar. Så småningom gled jag in på de låtar jag vet går rakt in i min själ. Jag lät dem komma. Jag tog in dem på djupet. Jag grät. Känslan efteråt är nästan obeskrivlig. Stunden var så undergörande. Jag liksom rensades upp.
Jag kan förstå de som kommer till tro efter en svår tid med till exempel missbruk. Tron ger en mening. En mening med allt som hänt och händer. Jag har undrat varför allt händer. Varför måste jag ha en så svår uppväxt? Varför måste jag ha en så svår början på vuxenlivet? Då jag äntligen kom på fötter så kom nästa svårighet. Varför måste min son ha en muskelsjukdom? Som ung vuxen kom jag mer i kontakt med tanken om flera liv. Allting fick en så mycket större mening. Den här tanken hjälpte mig en hel del. Jag fick ett helt annat inre lugn i mig. Det kändes så befriande och allt fick en helt annan mening. Det var minsann ett steg mot bättre mående. Det gav en puff att börja ta itu med allt det svåra jag hade inom mig. Det blev mer meningsfullt.
Det är mycket du lär dig om dig själv när du en gång börjar utforska dig. Att förstå dig själv är grunden till att kunna påverka hur du mår. Jag har så småningom börjat ana att jag antagligen är högkänslig. Vad många pusselbitar som föll på sin plats.
Oberoende vad det är så är det skönt med igenkänning. Jag får en bättre förståelse för mig själv och mina reaktioner och handlingar. Kommer det sedan från att jag är högkänslig eller varit utmattad eller varit deprimerad eller varit medberoende eller haft en ”svår barndom” spelar egentligen ingen roll för mig. Det som spelar roll är att jag känner igen mig. Jag förstår att jag inte behöver vara så hård mot mig själv. Det är också nu jag lättare kan hitta lösningar och verktyg till att hantera olika situationer. Jag lär mig hur jag fungerar.
Vi sitter i väntrummet. Min son ska till tandläkaren. I samma byggnad finns hälsovården. Jag konstaterar att det var i den här byggnaden min väg började på allvar. Min väg till att må bättre. Det var ett antal år sedan. Min son fanns inte ännu. Ja, det är verkligen mycket som skett sedan den dagen då jag senast satt i denna byggnad. Mina tankar går tillbaka i tiden. Nu i…
Det är ditt inre som ger dig lyckan. Du hittar den inte där utanför. Det är lätt att bli fylld av hat då du växer upp mitt i ett missbruk. Du mår dåligt inom dig och vet inte hur du ska hantera det. Den här konfliktfyllda känslan kan göra en tokig. Den är verkligen svår att hantera. Och alla har sin egen metod att hantera den. Många gånger är metoden destruktiv. Jag byggde upp mina murar för att skydda mig. Jag försökte göra mig hård. Allt för att skydda mig från den svåra smärta jag hade där inne i mig. Jag försökte fly – men jag kom inte undan. Du kan inte fly från dig själv.
Det är inte bara då man är ett barn som förälderns missbruk påverkar en. Det påverkar en ofta långt upp i åldern. Allt lite beroende på hur och när man har möjlighet och lyckas bearbeta saker. Det tar inte slut för att man flyttar ut. För att man blir vuxen. Det påverkar dig i smått och stort – i dina relationer och i din vardag. Gömmer du allt inom dig med tanken att hänt är hänt kommer det en dag då allt svämmar över.
Jag går vid kanten av ett stup. Minsta lilla felsteg kan få mig att störta ner. Det gäller att vara på sin vakt. Jag vacklar till. Jag balanserar. Jag går stundvis lite stadigare. Går lite säkrare. Men marken ger vika och ena foten glider ner. Jag lyckas klamra mig fast. Jag faller inte. Jag stiger upp och fortsätter. Fortsätter på osäkra ben. På osäker mark. Jag vacklar till. Jag rasar…
Jag kommer så tydligt ihåg känslan då min mamma inte klarade av att bo hemma mer. Hon hade efter mycket kämpande fått en plats på ett servicehem. Nu skulle hon flytta dit.
Jag hämtade bilen och stannade framför trappuppgången. Min mamma såg så svag och bräcklig ut. Hon pausade en stund före hon långsamt kom ner för de sista trapporna. Jag fick tårar i ögonen. Jag kunde höra ödesmättad musik i mina öron. Det kändes som domedagen. Nästan som om allt skedde i slow motion. Det här var början på slutet.
Nu har jag kommit till min trettionde bloggtext. Det känns bra att jag kom igång med min blogg – att jag vågade ta steget. Och det känns bra att jag faktiskt fortsatt skriva. Ibland har jag mer idéer och inspiration och ibland känns det lite trögare. Jag är glad att jag ändå lyckats komma över svackorna.
Om jag kan hjälpa ens en endaste person är jag glad. Det låter som en kliché, men så känns det. Det är många före mig som sagt de samma orden. Nu förstår och tror jag verkligen dem - så känns det faktiskt. Det ger en helt annan mening i det jag gör. Det känns meningsfullt och bra.
Det kräver otrolig styrka att ta sig ut ur mörkret. Man behöver ta emot hjälp. Men man kan lyckas. Det är inte lätt vill jag berätta åt de lyckliga som inte varit där. Det är inte bara att ”rycka upp sig”. Tro mig – skulle det vara det skulle man nog göra det.
Min mamma hotade ofta att hoppa ner från balkongen. Till att börja med blev jag rädd och orolig. Senare lite mindre orolig för jag hade konstaterat att man inte nödvändigtvis dör om man hoppar ner från vår andra våning. Jag var mycket tacksam över att vi inte bodde högre upp.
