Blogg

Det är ditt inre som ger dig lyckan. Du hittar den inte där utanför. Se utåt och få fantastiska upplevelser och god kunskap. Se inåt och finn dig själv.

Det är lätt att bli fylld av hat då du växer upp mitt i ett missbruk. Du mår dåligt inom dig och vet inte hur du ska hantera det. Du ser vad missbrukaren gör. Du känner hur illa du blir behandlad. Du fylls av ilska och hat.

Många i missbrukarfamiljer har en konfliktfylld känsla inom sig. Du känner ofta en kärlek för personen – men ett hat mot missbruket och vad det gör åt den person du tycker om.

Don’t hate the addict, hate the disease.
Don’t hate the person, hate the behavior.
If it’s hard to watch it, imagine how hard it must be to live it.

Den här konfliktfyllda känslan kan göra en tokig. Den är verkligen svår att hantera. Och alla har sin egen metod att hantera den. Många gånger är metoden destruktiv. Det kan leda till eget missbruk, du gör dig själv illa och du tar onödiga risker i livet. Att leva med hat inom sig är inte annat än destruktivt. Du gör dig själv illa.

Jag är så tacksam för att jag vågade och att jag orkade ta itu med det jag hade inom mig. Flera år tryckte jag bort allt svårt. Jag byggde upp mina murar för att skydda mig. Jag försökte göra mig hård. Allt för att skydda mig från den svåra smärta jag hade där inne i mig.

Du säger att den gör dig säker
Att du är fri där
Bakom din mur
Men jag är inte lika säker
Du ser mest fången ut där
Inuti din bur

Lilla jag

Jag lyckades bygga upp hela detta försvar – men mådde ändå inte bra. Jag mådde förskräckligt dåligt. Ju högre murarna blev. Ju hårdare jag blev. Desto sämre mådde jag. Jag försökte fly – men jag kom inte undan. Du kan inte fly från dig själv.

Till slut började jag inse att det inte fungerade. Hur jag än försökte fly och skydda mig blev inget bättre. Jag mådde bara sämre och sämre. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Att sedan försöka ta sig ut från denna stenfästning jag byggt upp runt mig var inte det lättaste. Jag kunde inte ens gråta.

Fri från själens plågor
Fri från låsen runt mig
Låt mig gråta, gråta, gråta

Jag själv 25 år

Var skulle jag ens börja? Jag visste ju inget annat än att bygga upp murar. Jag visste inget om hur de togs ner. Jag började lite öppna upp – men stängde igen. Det var för smärtsamt. Att fly och bygga murar var vid det här skedet lättare. Det kände jag till. Jag kunde ju ändå stundvis lura mig själv att må bra.

Det här höll ju inte i längden. Ville jag faktiskt leva på det här sättet? Jag tog mod till mig och började prata en aning med en ny vän. Jag vågade till slut prova på samtalsterapi. Något jag tidigare varit helt emot. Långsamt – mycket långsamt började mina murar rasa. Periodvis kom de upp igen för att sedan sänkas igen. Det gick upp och det gick ner tills murarna blev allt lägre.

Vad jag idag är tacksam över att jag vågade. Jag är så tacksam att jag orkade ta mig igenom kloakröret – som en vän så beskrivande sa. Nu har jag kommit igenom och mår verligen mycket bättre. Nu kan jag gå vidare i min personliga utveckling. Vi lär oss och kan utvecklas hela livet. Det känns fantastiskt.

Det är där inne i dig själv du hittar vägen. När du förstår dig själv och varifrån dina reaktioner kommer – då kan du bryta mönster du vill bryta. När du möter det svåra kan du lämna det bakom dig och gå vidare. Du kan använda det till något gott istället för att försöka gömma det undan i ditt inre. I ditt inre där det småningom tär sönder dig.

Acceptera ditt förflutna som en del av din lära.
Omfamna det förflutna som en del i din läkningsprocess.
Släpp taget om det förflutna och använd lärorna till något större än dig själv.

Veronica Durango

Jag har den senaste tiden känt att jag upprepar mig. Därför har det också tagit en längre tid mellan mina inlägg. Det som jag försökt få fram är hur viktigt jag tycker det är att möta sina inre demoner. Hur viktigt det är att gå igenom det svåra. För först då tror jag du kan komma vidare och känna dig fri.