Blogg

Men jag har aldrig känt mig 
så sliten som nu
Så trött och ful
Visst kan jag
Kämpa vackert och le
Men på bilden står ågren bredvid
Och klappar mig på axeln
Sen lägger vi in backen
Och kör så långt in i mörkret
Att vi inte hittar ut

Eva Dahlgren

Jag var så fylld av mörker. Jag hade en så djup sorg inom mig. Och det var inte fråga om en kort period. Det pågick år efter år. Jag trodde jag aldrig skulle bli fri det. Jag trodde jag var dömd att leva med mörkret i hela mitt liv. 

Jag undrade tidvis om jag sökte efter problem. Om jag inte hade förmågan att vara lycklig och må bra en längre tid. Det kändes som om jag alltid måste dra mig tillbaks till mörkret. Varför? undrade jag ofta. Jag konstaterade att jag inte visste hur man lever utan det. Det där mörka molnet fanns alltid i mig.

Jag kunde ibland efter en bättre period tro att jag sluppit det – men så kom det tillbaka och sväpte med mig som en liten ynklig eka på ett stort och mörkt hav. Med mörkret kom också det destruktiva. Jag var rädd för mitt mörker. Samtidigt som det gav en viss trygghet. Jag visste ju vad det var. Hur jäkligt det än var. 

Det var en tid jag försökte acceptera att det där mörkret alltid kommer att finnas i mig. Bättre att acceptera det och låta det komma då det kommer. Hur svårt det än är. Kanske det här på sätt och vis ledde till vägen ifrån det. Att inte kämpa emot. 

Skrev någongång ”Antagligen är den här mörka sidan en del av mig. Ska tydligen ha den med mig resten av mitt liv. Jag behöver antagligen gå igenom det här mörkret emellanåt. Sedan klarar jag mig igen, bara jag låter mörkret komma ibland. Men det är tungt… så tungt…”

Det finns ett mörker inom dig
Dit inget ljus någonsin når
Det finns ett mörker inom dig
Vissa dagar dunkar det på
Likt en levande begraven
Söker sig fram i din kropp
Rinner med i ditt blod
Dunkar hårt i ditt hjärta
Skär i din själ tills du faller
Det finns ett mörker inom mig
För alltid…

Jag själv som ung

Visst kommer jag ihåg det här mörkret. Visst minns jag speciellt vissa stunder. Men när jag nu går igenom mina gamla dagboksanteckningar, hittar dikter jag skrivit och ord jag tagit ut ur sånger… Jag blir nästan chockad över hur otroligt mörkt det var. Avgrundsmörkt. Jag skulle bara vilja krama om mitt unga jag och säga att det kommer att bli bra. Du behöver inte leva i det där mörkret i hela ditt liv.

Vilken väg jag gått, kan jag tänka. Trots att saker och ting även nu kan vara jobbiga – kan jag ju ändå känna att jag är långt ifrån det där becksvarta mörkret. Vägen har varit lång. Men verkligen värd att gå.

Idag vet jag att jag fortfarande har en vemodig sida i mig. Men mörkret dominerar inte mer. Jag kan se att jag har all rätt att känna glädje och lycka. Jag behöver inte betala för dem med mörker.

Min vän kom häromdagen ihåg hur jag beskrivit situationen när saker och ting småningom började vända för mig. Jag hade gått en tid hos en bra samtalsterapeut. Jag beskrev det som att jag tidigare rörde mig mellan svart och mörkgrått. När det började vända blev det mörkgrått och lite ljusare grått.

Idag kan jag se att jag är på skalan ljust och ljusgrått. Vilken känsla. Vilken lättnad. Något jag aldrig tidigare trodde jag skulle komma till. Jag visste knappt att den skalan fanns.

Saker kan alltså bli bättre. Men jag har ju nog jobbat på det en hel del. Det är inte enkelt – men så värt allt arbete. Utveckling kommer inte utan att du gör något själv. Ansvaret är i grunden ditt eget. Men du kan få hjälp. Bara du tar emot den. Kom ihåg det. Ett steg i taget och du kommer upp.

Det här var en liten text om mörker. Ett mörker jag trodde jag alltid skulle befinna mig i. Men otroligt nog så har jag kommit ut från det. Så det kan bevisligen lyckas. Jag kan känna att mitt unga jag aldrig skulle tro på det. Jo, att kanske stundvis bli fri – men inte helt. Nu kan jag se att det är möjligt att komma ut ur mörkret. Jag kan ändå känna en viss förvåning när jag konstaterar det.