Blogg

Jag drömde häromnatten att jag stod och hällde ut spriten i diskhon. Jag var arg, förbannad och samtidigt väldigt ledsen och olycklig. När jag vaknade fanns känslan starkt kvar. Allt var så bekant. 

Det hände ibland att jag tömde min mammas öl- eller vinflaskor i diskhon. Jag gjorde det faktiskt inte så ofta för det blev ju ett rama skri av det. Hon blev panikartat arg på mig. Och jag var arg, besviken och ledsen. Ibland kändes det ändå som den enda utvägen. 

Men då fanns risken att hon begav sig ut. Ut på krog eller – ifall det ännu var möjligt –köpa mer. Därför gjorde jag kanske det inte så ofta. Det var bättre att ha henne hemma där jag visste var jag hade henne. Där jag hade någon koll – tyckte jag. (”Räddande klockslag”)

Oftast hällde jag ut de sista flaskorna som fanns hemma efter att hon lagt sig för att vila eller då hon lagt sig för natten. På det sättet försökte jag hindra att det fanns något hemma då hon vaknade. Någon enstaka gång lyckades min plan. 

Ett annat minne är det här med tomflaskorna. Jag hatade att föra pantflaskorna tillbaka till butiken. Det var enormt pinsamt att stå och tömma en kass full med tomma ölflaskor. Det var också ledsamt. 

Ifall det någon gång fanns en limonadflaska med i kassen såg jag till att ta ut den just då andra var i närheten. Fanns det några fler sådana flaskor delade jag upp dem så att de kom med jämna mellanrum. Ivarjefall lämpligen då någon såg. Jag har märkt att jag fortfarande tänker så här – trots att jag numera ytterst sällan har något annat än limonad- och mineralvattensflaskor att returnera. 

Min mamma tyckte jag bra kunde hjälpa till med att föra bort tomflaskorna. Jo – det var helt okej – om kassen inte skulle ha varit full av öl- och vinflaskor. Ibland vägrade jag att ta dem med. Då blev hon arg på mig. Då klev hon ofta in i martyrrollen. Ska hon med sin sjuka rygg vara tvungen att bära de tunga flaskorna… Det var väldigt vanligt med denna skuldbeläggning i olika situationer.

Jag minns fortfarande de dagar
jag bad för det jag har nu.

När vi var bortbjudna blev jag så irriterad på att det alltid skulle bjudas på alkohol. Det var vin till maten eller kanske en välkomstdrink eller liknande. Min mamma tackade ju aldrig nej –  vilket gjorde mig så förargad och ledsen. Resten av bjudningen satt jag sedan på min vakt och följde med hur mycket hon drack och hur hon betedde sig. 

Underskatta inte mig.
Jag vet mer än jag säger,
tänker mer än jag pratar,
och lägger märke till mer än du inser.

Swedishmotivator

Jag förstår ju att de som bjöd in gärna serverade vin till maten eller ville skåla för någon händelse. Det var ju inte på deras ansvar att min mamma inte skulle dricka. Jag kunde ändå vara så besviken på att det alltid skulle bjudas på alkohol. Även hos personer som kände till hennes alkoholproblem. 

De visste ju att hon drack, tänkte jag ibland. Varför bjuder de åt henne då? Jag förstår –  och förstod nog redan då – att de ju inte kunde låta bli att bjuda även åt henne. Hon var ju deras gäst som alla andra. Hon själv borde ha tackat nej – men det gjorde hon aldrig. Fastän jag förstod det kändes det svårt. Men ansvaret var ju hennes – inte värdarnas. Och inte mitt – fast det kändes så.

Det här var i synnerhet jobbigt om hon hade haft en nykter period. Så kommer vi på fest och hon skålar för jubilaren och hon dricker vin till maten. Festen kanske går okej, men sedan satte det ju igång en ny dryckesperiod. Var vi redan inne i en dålig period kunde det redan på festen spåra ur. Och jag fick vakta och skämmas. 

Tidigare fanns inte de alkoholfria varianterna så som de finns idag. Det var inte alls vanligt att välja alkoholfritt – som då oftast var limonad eller vatten. Det kändes kanske inte lika festligt. Jag tycker det är så fint att det numera finns att välja festliga alkoholfria drycker och att det dessutom blivit allt vanligare. Min mamma skulle kanske ändå inte välja det alkoholfria –  men chanserna skulle ha varit större.

Mitt inlägg den här gången ger kanske lite en bild av hur vardagen kan se ut för en med en förälder som dricker. Små saker som andra inte tänker på. Den eviga ansvarskänslan, skammen och skuldkänslan. Ilskan och sorgen. Kanske du kan känna igen dig och då märka att du inte är den enda med en sådan här vardag. Det ska ju inte vara så för någon, men igenkänning kan få en att känna sig mindre ensam. Det har jag märkt.

Du kommer att bli stark igen.
Du kommer att börja le igen.
Men allt har sin tid och
livet är inte alltid i perfekt balans.

Peter Svärdsmyr