Funderingar kring livets stora frågor och vardagsbetraktelser.
Jag vill ge en eloge till mina vänner. Jag har aldrig haft så många vänner, men de jag har haft och har är väldigt fina. Det var några enstaka som kände till hur det var hemma hos mig. Som kände till att min mamma drack och som kände till problemen med människor hon umgicks med. Det var ändå inget vi direkt talade om. Jag har skrivit om hur jag kände…
En dag kommer du titta tillbaka och se att du var starkare än svårigheterna du trodde skulle krossa dig. Jag minns hur jag flera gånger suttit och tänkt – är jag här nu igen? Jag som trodde det var bakom mig. Jag som mådde så bra redan. Jag har känt mig så misslyckad och svag. Hur kunde jag hamna där igen? Jag talar om när mitt mående dalat ner i mörkret. Ett svart hål man inte tror man kan komma upp från. Fastän jag klarat att komma upp tidigare känns det ändå varje gång lika hopplöst...
Musiken har alltid betytt mycket för mig. Det är inte så att jag kan spela något instrument och jag sjunger hellre än bra. Det hindrar mig ändå inte från att njuta av musiken. Både i glädje och i sorg. Musiken kan få en på festhumör. Glad och sprudlande och ge den där extra kicken. Musiken kan också vara en tröst med sångtexter man känner igen sig i. Enda sedan jag…
Jag tycker jag försökte prova alla metoder för att hjälpa min mamma från alkoholen och depressionen. Jag stödde henne, jag uppmuntrade henne och jag var förstående. Jag var arg och skrek, jag var ledsen och grät. Jag sökte fram dikter och låttexter som jag tänkte skulle ge henne stöd och uppmuntran – en tankeställare. Lite som jag gör här i bloggen med mina citat. Jag skrev brev till henne. Ingenting hjälpte.
Min mamma hade svårt att lämna det förflutna bakom sig. Det var som om hennes liv stannade då hon var 33 år gammal. Ändå var hon då bara halvvägs i sitt liv. Det här var då hon skilde sig från min pappa. Detta var sent 70-tal och det var inte heller lika vanligt med hjälp i en sådan situation som nuförtiden. Hon gick in i en depression som hon egentligen aldrig blev fri från mer...