Funderingar kring livets stora frågor och vardagsbetraktelser.
Jag går vid kanten av ett stup. Minsta lilla felsteg kan få mig att störta ner. Det gäller att vara på sin vakt. Jag vacklar till. Jag balanserar. Jag går stundvis lite stadigare. Går lite säkrare. Men marken ger vika och ena foten glider ner. Jag lyckas klamra mig fast. Jag faller inte. Jag stiger upp och fortsätter. Fortsätter på osäkra ben. På osäker mark. Jag vacklar till. Jag rasar…
Ibland har det nästan känts som om min mamma hade flera liv. Nu menar jag så som man brukar säga om en katt. Hon klarade sig mirakulöst ur flera ”nära ögat” situationer. Nu och då kan jag lite sorgset tänka att hon fick så många nya chanser och ändå blev det som det blev. När jag var fyra år var hela vår familj med om en älgkrock. Det var en…
Visst saknar jag min mamma nu och då. Hon är ganska ofta i mina tankar. Inte hela tiden, men olika saker påminner mig om henne. Men ändå är det också en lättnad att hon inte mera finns. För hon tog så mycket kraft av mig. I så många år. Det känns lite sorgligt att vi inte tillsammans hann reda upp något före hon dog. Men det är inget jag tar så hårt mer. Det var bara något vi inte lyckades med. Trots det här känner jag ändå idag att vi har försonats. Jag har jobbat en hel del med mig själv. Jag har bearbetat saker vi gått igenom. Hela min blogg känns också som en försoning. Mitt förflutna kommer alltid att finnas där. Det kan ingen ändra på. Men det förflutna styr inte mitt liv mer. Där är skillnaden.
Min mamma hade en del förhållanden i sitt liv. Hon var lite flirtig av sig och hennes sociala förmåga lockade till sig både bättre och sämre folk. Jag gillade sällan hennes manliga bekanta. Det var ju inte som om hon i lugn och ro började dejta någon. Nej - här föll de direkt in i vårt hem med alkoholen som följeslagare. Det var många år jag levde med tanken att män antingen misshandlar, är otrogna eller är missbrukare.
Jag kommer så tydligt ihåg känslan då min mamma inte klarade av att bo hemma mer. Hon hade efter mycket kämpande fått en plats på ett servicehem. Nu skulle hon flytta dit. Jag hämtade bilen och stannade framför trappuppgången. Min mamma såg så svag och bräcklig ut. Hon pausade en stund före hon långsamt kom ner för de sista trapporna. Jag fick tårar i ögonen. Jag kunde höra ödesmättad musik i mina öron. Det kändes som domedagen. Nästan som om allt skedde i slow motion. Det här var början på slutet.
Första gången jag minns min mamma berusad var jag cirka åtta år. Vi var på en bjudning med mycket folk. Jag kommer ihåg att min mamma höll mig i handen och pratade med en äldre fin dam. Min mamma var berusad och vinglade lite till mot dörren som stod på glänt bakom henne. Dörren smälldes fast med ett pam(!). Jag tyckte det var så pinsamt. Jag kände mammas hand hålla min med ett stadigare grepp. Det här är mitt första minne av min mamma och det som skulle bli en - ja, egentligen livslång följeslagare – spriten.
Det var tvära kast då jag växte upp. Ena dagen kunde allt vara trevligt och vi hade det bra och tryggt hemma. Andra dagen kunde det vara totalt kaos och hemmet kändes obehagligt och otryggt. Det var väldigt jobbigt och tungt att leva dessa perioder med denna osäkerhet. Hur var det hemma? Kunde jag vara hemma? Skulle det bli ett elände? Jag bara längtade efter ett tryggt och kärleksfullt hem.
En ny dryckeskperiod för min mamma kunde komma helt plötsligt och överraskande. Jag själv hade kanske tyckt det gått bra en längre tid och tyckte min mamma klarade det bra och mådde bättre. Men så - som en blixt från klar himmel - kunde en ny period sätta igång. Det var alltid så svårt att ta. Men ibland kunde jag se det komma. Det kunde börja med att hon fick ett begär efter något annat – choklad eller glass. Det var lika jobbigt och tragiskt som när det kom överraskande – men jag var lite mer förberedd.
När jag bläddrar i mina gamla dagböcker från unga tonår ser jag att jag skrivit mycket kort om olika svåra saker. Jag nämner ofta det med endast någon mening. Jag skrev om mer trevliga saker och vanliga tonårsgrejer. Till och med i dagboken höll jag mig mer till att nämna det som var bra och att dölja det dåliga. Så som jag också gjorde utåt. Utdrag från dagboken då jag var 13 år gammal: Jag tror mamma har lämnat misshandlaren. Han hota henne med pistol. Han är helt galen.
När jag flyttade hemifrån fick jag höra ”du kommer aldrig att klara dig”. Det var inte de mest uppmuntrande ord man kan få höra då man ska flytta till eget och klara sig på egna ben. Det var min mamma som sa dessa ord. Jag förstod redan då att det var hennes egen rädsla att bli lämnad ensam som fick henne att säga så. Men det var ändå svårt att höra...