Funderingar kring livets stora frågor och vardagsbetraktelser.
Jag kommer så tydligt ihåg känslan då min mamma inte klarade av att bo hemma mer. Hon hade efter mycket kämpande fått en plats på ett servicehem. Nu skulle hon flytta dit.
Jag hämtade bilen och stannade framför trappuppgången. Min mamma såg så svag och bräcklig ut. Hon pausade en stund före hon långsamt kom ner för de sista trapporna. Jag fick tårar i ögonen. Jag kunde höra ödesmättad musik i mina öron. Det kändes som domedagen. Nästan som om allt skedde i slow motion. Det här var början på slutet.
Första gången jag minns min mamma berusad var jag cirka åtta år. Vi var på en bjudning med mycket folk. Jag kommer ihåg att min mamma höll mig i handen och pratade med en äldre fin dam. Min mamma var berusad och vinglade lite till mot dörren som stod på glänt bakom henne. Dörren smälldes fast med ett pam(!). Jag tyckte det var så pinsamt. Jag kände mammas hand hålla min med ett stadigare grepp. Det här är mitt första minne av min mamma och det som skulle bli en - ja, egentligen livslång följeslagare – spriten.
Det var tvära kast då jag växte upp. Ena dagen kunde allt vara trevligt och vi hade det bra och tryggt hemma. Andra dagen kunde det vara totalt kaos och hemmet kändes obehagligt och otryggt. Det var väldigt jobbigt och tungt att leva dessa perioder med denna osäkerhet. Hur var det hemma? Kunde jag vara hemma? Skulle det bli ett elände? Jag bara längtade efter ett tryggt och kärleksfullt hem.
En ny dryckeskperiod för min mamma kunde komma helt plötsligt och överraskande. Jag själv hade kanske tyckt det gått bra en längre tid och tyckte min mamma klarade det bra och mådde bättre. Men så - som en blixt från klar himmel - kunde en ny period sätta igång. Det var alltid så svårt att ta. Men ibland kunde jag se det komma. Det kunde börja med att hon fick ett begär efter något annat – choklad eller glass. Det var lika jobbigt och tragiskt som när det kom överraskande – men jag var lite mer förberedd.
När jag bläddrar i mina gamla dagböcker från unga tonår ser jag att jag skrivit mycket kort om olika svåra saker. Jag nämner ofta det med endast någon mening. Jag skrev om mer trevliga saker och vanliga tonårsgrejer. Till och med i dagboken höll jag mig mer till att nämna det som var bra och att dölja det dåliga. Så som jag också gjorde utåt.
Utdrag från dagboken då jag var 13 år gammal: Jag tror mamma har lämnat misshandlaren. Han hota henne med pistol. Han är helt galen.
När jag flyttade hemifrån fick jag höra ”du kommer aldrig att klara dig”. Det var inte de mest uppmuntrande ord man kan få höra då man ska flytta till eget och klara sig på egna ben. Det var min mamma som sa dessa ord. Jag förstod redan då att det var hennes egen rädsla att bli lämnad ensam som fick henne att säga så. Men det var ändå svårt att höra...
Jag vill ge en eloge till mina vänner. Jag har aldrig haft så många vänner, men de jag har haft och har är väldigt fina. Det var några enstaka som kände till hur det var hemma hos mig. Som kände till att min mamma drack och som kände till problemen med människor hon umgicks med. Det var ändå inget vi direkt talade om. Jag har skrivit om hur jag kände…
En dag kommer du titta tillbaka och se att du var starkare än svårigheterna du trodde skulle krossa dig.
Jag minns hur jag flera gånger suttit och tänkt – är jag här nu igen? Jag som trodde det var bakom mig. Jag som mådde så bra redan. Jag har känt mig så misslyckad och svag. Hur kunde jag hamna där igen?
Jag talar om när mitt mående dalat ner i mörkret. Ett svart hål man inte tror man kan komma upp från. Fastän jag klarat att komma upp tidigare känns det ändå varje gång lika hopplöst...
Musiken har alltid betytt mycket för mig. Det är inte så att jag kan spela något instrument och jag sjunger hellre än bra. Det hindrar mig ändå inte från att njuta av musiken. Både i glädje och i sorg. Musiken kan få en på festhumör. Glad och sprudlande och ge den där extra kicken. Musiken kan också vara en tröst med sångtexter man känner igen sig i. Enda sedan jag…
Jag tycker jag försökte prova alla metoder för att hjälpa min mamma från alkoholen och depressionen. Jag stödde henne, jag uppmuntrade henne och jag var förstående. Jag var arg och skrek, jag var ledsen och grät. Jag sökte fram dikter och låttexter som jag tänkte skulle ge henne stöd och uppmuntran – en tankeställare. Lite som jag gör här i bloggen med mina citat. Jag skrev brev till henne.
Ingenting hjälpte.
